16.

Första natten i vita huset var både angenäm och oangenäm. Emil hade fått gästrummet som stått orört i några år. Praktiskt men dammigt och oförberett, gissningsvis för att det var svårt att få personal.

Han skakade textilier och fick vad som såg ut som rena trasor att torka ytor. Åt kloaklukten fanns inget att göra.

Men en säng! Bekväm säng! I rena lakan från linneskåpet i gammal ek. Emil kände sig tvingad att tvätta sig nerifrån och upp och uppifrån och ner, igen och igen. Om så bara för denna först gång på så avlägset länge sedan sova i en ren säng – och vakna upp ren i en ren säng.

Att glömma kloaken var som att glömma döden – går inte, bara går inte.
Men varför inte trotsa? Som rabarbern!

I källarens tvättstuga fanns en dusch över golvbrunnen som inte stank. Olivia hade förklarat att det kommer sig av att hon tömmer vätskor från sitt laboratorium just där. Att numera ta hand om avfallet på korrekt sätt var uteslutet, hade hon ursäktat sig.

Emil kläde av sig de ganska rena, eller ganska smutsiga, kläderna och vek dem slarvigt på furubänken. Välbekanta sunklukten retades, men den var i alla fall inte kloak. Zinkhinken med regnvattnet som kokat en bra stund och fått svalna till het men inte brännande ställde han närmare brunnen och strök lite av Olivias diskmedel över en rejält fuktad vit och manglad linnehandduk.

Varför parfymerat diskmedel? Han började med pannan, sedan ansiktet, runt öronen och i, vidare till hals och nacke och hela renrakade och stubbiga huvudet.

Han granskade handduken: inget särskilt och doften var den där obestämbara, svaga och angenäma från diskmedlet.

Frottéhandduken fuktade han också och strök av sig av allt diskmedel.

På likande sätt fortsatte han nedåt tills alla veck och skrevor fått sig en omgång. Till slut fanns bara en liten skvätt kallt vatten kvar i zinkhinken och Emil kände att han doftade rent, bara rent.

Han krängde på sig den trånga pyjamasjackan som nådde en bit ner på låren men byxorna var omöjliga. Pyjamasen hittade han i skåpet, flanell och färggrann.

Lyx! Flykt undan verkligheten! Som vi kan behöva, tänkte Emil och log. Han vred ur handdukarna och hängde dem på tork, tömde skvätten i brunnen och klev upp i lukten. I ena handen bar han hinken och i andra kläderna och mötte Olivia i köket som granskade honom storögt uppifrån och ner. Han ställde ner hinken och nickade till henne och gick till sitt.

Klockan visade på lite över 22 och han bläddrade i fulladdade mobilen i minnen, mess och anteckningar.

Dåtid.

Till slut hade han fått nog av då.

I morgon måste han få slut på kloak!