17.

En sån morgon!

Utvilad med kloaken i näsborrarna satte han sig upp på sängkanten, hällde upp en liten whisky som han sköljde munnen med, reste sig med morgonstånd och sträckte på sig.

Det var ännu tidig morgon och Emil klädde om snabbt, bäddade slarvigt som han brukade, till kära hustru Saras förtret då för länge, länge sedan. Det kändes som länge, länge sedan. Han saknade henne och flickorna men hade intalat sig att saknad och självömkan är improduktiva. Nuet behövde honom, hade han övertygat sig om. Nuet behöver mig, sa han högt och hällde upp ännu en liten whisky.

Olivia syntes inte till och han gissade att hon jobbade nere i labbet. Varmt, gammalt kaffe fanns och resterna av ett paket mariekex inlindad i plast.

Snabb frukost och han ställde koppen vid foten av odiskade berget. Det regna stilla och han bar in nästan fulla plasthinken som tagit emot nattens skörd. Kvällen innan Emil hade berättat för Olivia att idag skulle han gå tillbaka till kolonierna och leta reda på fler hinkar.

Han drog på sig sin slitna jacka, greppade ett snyggt paraply – hans första nånsin – och hängde Rutgers Tikka över axeln. Geväret bjöd inte på några överraskningar så Olivias instruktioner blev kortfattade. Grinden låste han upp med egen nyckel och låste omsorgsfullt om sig.

Samma tomma tystnad, sånär som dropparna som skrällde mot paraplyet fast regnet var så lojt. Inga motorljud eller ljud som tydde på mänskligt liv.

Rabarbern log och han gick systematiskt igenom hela koloniområdet och fann två 15-liters rostfria hinkar + fyra 10-liters röda i plast. Han fann dessutom tre oöppnade flaskor T-röd och ett campingkök + två planteringsspadar och sa leende på återväg till vita huset God skörd!

Olivia som mötte på farstukvisten blev särskilt glad åt späda rabarberplantan med sig jordklump. Emil undrade om inte jorden också kunde ge ledtrådar? Olivia nickade allvarligt gillande Klokt! Mycket klokt, Emil. Efter att ha tagit prover på jordklumpen och rötter använde hon en av planteringsspadarna att ge plantan en plats i grådöda kökslandet.

Blåslampan stod numera i vedlåren på trappen och han lät fräsande lågan gå frälsande över kängor och byxor och svarta arbetshandskarna som var något för små för honom men lugnande eftersom de skyddade mot livsfarliga småsår. Olivia förklarade att de var Rutgers. Men jag minns inte att han nånsin använde dem! Hon hade haft blicken bistert ner i solkiga farstugolvet när hon överräckte dem.

Köket luktade inte så illa, men så hade entrédörren också stått öppen en tid. Emil bar in de båda nästan fulla regnvattenhinkarna som ersattes med nya erövrade röda. Två hinkar stod på svalning och två snarkade på spisen.

Medan Emil satt vid köksbordet och läppjade på en tia whisky som han inte kunde uttala namnet på, såg han sig omkring och sa förvånad Mattan är borta!

Mattan som legat hoprullad i vardagsrummet syntes inte till. Olivia som förberedde en sorts middag på torkad friluftsmat vände sig om och betraktade honom misstänksamt. Hon ryckte nästan ursäktande på axlarna och sa med lite darr på rösten Jag har bara städat undan lite.