18.

Emil kände sig med ens obekväm med smakrika och obegripliga whiskyn medan Olivia värdinnemässigt återvände till torrfodret som var Fjällrävens frystorkade. Han betraktade hennes relativt breda axlar som var smala av intellekt, inte breda och musklade som Saras.

Sara var livet att hålla i, hålla sig till. Emil föreställde sig Olivia i sina händer – skelettet som var döden själv. Hon var inte mager, absolut inte! Han hade anat hennes knotighet under jeans och blusar, men visste också att det fanns något mjukt, öppet och varmt som längtade det hårda och varma.

Han skruvade sig på stolen för att ge plats åt lemmen som svällde i trånga kallingarna. Hans är inte märkvärdig, visste Emil, men gjorde Sara lycklig och han var nöjd med hennes trots två barn.

Höjdare som Olivia har inga barn visste han så han fantiserade om hur hon skulle kännas. Oliva slevade upp portioner som doftade gott, nästan som hemma! Tanken slog honom att personal inte bara tog hand om det praktiska. Höjdare är höjdare, eller?

Olivia serverade honom leende en större portion än hennes och satte sig mjukt mitt emot vid köksbordet.

Emil var mest generad och han såg henne mest som bete. För säkerhets skull reste han frågan om energiförsörjning och Olivia betraktade honom kort överraskad, kanske överrumplad, tuggade ut och sa sakligt Energi är viktigt!

Emil kunde inte låta bli att känna att hon blev störd av att han inte fokuserade på henne. Han fattade att hon såg honom som personal. Och att personal borde fatta att hon behövde mer än det praktiska.

Emil hade behov, insåg han och kände.

Han insåg och kände att allt inte stod rätt till.

De var båda rädda, javisst. För vad visste ingen av dem egentligen. Egentligen för egen personlig säkerhet, egentligen för människans överlevnad, egentligen för något Emil inte kunde åskådliggöra.

De avslutade måltiden typ artigt. Så kände Emil: artigt.

Alla spänningar fanns där och alla spänningars frigörelse saknades ännu.

Emil som slaknat av maten och värmen sa att nu ska han ta itu med alla rör.

Olivia jakade leende och lovade börja diska.

Dammiga och dystra övervåningens badrum fick sig en omgång hett vatten och entrévåningens alla avlopp sin.

Givetvis var det omöjligt att spola i toorna, men med hinkar fungerade det och Oliva ryckte lojt på axlarna och sa ursäktande att hon inte visste vart allt tog vägen.

Dagen var nästan slut. Diskberget var jämnat med marken tack vare Olivas handskförsedda händer och avloppen stank inte tack vare Emils heta hinkar. En ny vår!

Samma kväll satt de i vardagsrummet i neutral atmosfär. Emil bredbent i en väldig skinnfåtölj och Olivia tillknäppt i soffan som också var hennes natthärbärge.

Emil smuttade på obegripliga men shitgoda whiskyn och Oliva hade korkat upp en halvbutelj av sitt favoritvin.

Hon ställde ifrån sig kristallglaset och satte sig upp liksom proklamerande Detta är stort! Mycket stort! Skål Emil! Skål! Du har förvandlat dödens väntrum till rehabs hopp!

Emil fattade ingenting men var glad för ännu en ursäkt att fylla på whiskyglaset.

Morgonen därpå vaknade Emil under lakan och duntäcke utan stank i näsborrarna. Han anade sol som bekräftades när han sträckte på sig.

Molnigt, stilla, glipor, ljumma pustar – kände han på trappen klädd bara i tajt pyjamassärk; kände lusten att ge sig hän, störta ner i myllan och bara visa!

Jorden var hans! Han visste det. Han kände det. Smärtan att se jorden dö kan inte botas, bara lindras som en slapp, tröstande klapp på handen.

Emil axlade Tikka och gav sig ut på jakt efter allt som kunde ge liv, eller förlänga liv.

Han gav sig av ut i det gråa söderut sökande efter kolonier, villor, vadsomhelst som kunde hysa orörda energikällor.

Allt var plundrat insåg han. Han måste tänka nytt och djärvt. Emil ville slå till mot patrullerna, eller vad som var kvar av dem.

Bedrövad berättade han för Olivia om nollresultat. Hon förstod och välkomnade storögt leende hans nya djärva plan.

Samma dag visade hon honom revbensspjäll som sparats i flytande kväve: När du kommer hem!

Emil drog iväg norrut med Tikkan över axeln. Allt var tyst. Inget regn och molnen verkade inte veta vare sig ut eller in så solen brände till då och då. Det var så Emil kände det: Solen sårar!

Nya Lövstaverket låg tyst.

Emil såg fräscha fordon slarvigt parkerade och hörde tystnaden som han försiktigt trädde in i, närmast garaget. Han vilade. Eller väntade. Grått! Döden härskade här! Som överallt.

Lukten!

Överraskande råkade han på en smittad, döende, klädd i patrullens svarta uniform och alla möjliga skydd. Namnbrickan sa Svante och Emil hörde: Är du min ängel?!

Emil såg in i hans brustna, bruna ögon och nickade, sa så lugnt och värdigt han kunde Bara din.

Svantes händer som spretade täckta av grått försökte tacka. Han var så ung! Emil ville ta dem, händerna som sökte sista närhet.

Han hatade detta mest. Hatade lika mycket som hemma på föräldragården när hans lamm, hans kalv och alla andra måste, bara måste gå till slakt.

Emil fumlade och sa lågt Lämna! Gå i frid!

Det kom bara över honom och han stannade och såg Svantes allt sluta vara jag och bli detet omfamnat av grått.

Emils handskar slöt Svantes ögon och han lät armband och halsband som Svante prytt sig med fortsätta pryda honom. Troféer! tänkte Emil, Svante samlade!

Emil lyssnade och hörde ingenting. Lyssnade igen: ingenting. Allting var hans! Energi! Jackpot!

I halvsoligheten stod vita husets port vidöppen. Emil klampade som för att väcka Olivias uppmärksamhet.