Hon reste sig långsamt
från ett bord där ingen längre väntade.
Ställde stolen varsamt tillbaka,
vek ihop rutinerna
som ett älskat,
urvuxet plagg –
som inte längre går att bära.

I dörröppningen –
en tyst reverens
till de rum inom henne
som nu står tomma.
Det är bara hon kvar.
Hon vet det.
Och det räcker.

Och så går hon,
utan att se sig om –
ensam,
rak i ryggen,
med ett hjärta som minns
och som lämnar med reverens.