19.

Olivia kom försiktigt ut i småregnet med Tikka beredd oh nickade gillande åt dieseldunken och iakttog Emil som med Tikka på ryggen metodiskt gick över handskar, skor och kläder med blåslampan.

Har det hänt nåt? frågande hon försiktigt för Emil var ovanligt allvarlig.

Han avslutade saneringen och ställde tillbaka blåslampan och tändaren i sin trälår och vände sig bistert och såg ner på hennes bekväma eccoskor Har du sett hur döden ser ut?

Hon fnös nästan som när de första gången råkades Jag är läkare, Emil!

Irriterat såg han upp på henne Den här döden! Har du sett den här döden?!

Olivia hängde irriterat Tikka på axeln Död är död, Emil! Död är död! Hon såg nästan desperat på honom, som om han måste fatta att hon som läkare inte får blanda in egna känslor i döden. I dystra stunder trodde hon att hon inte kunde; som om döden var opersonlig för henne och inte berörde någon annan; som om det inte fanns en partner, son eller dotter som sörjde och saknade.

Hon vände sig bort och de avvaktade tills hon visade in honom i köket som doftade av stekt kött. Evigheter sedan! När hade han senast doften i näsborrarna? Emil glömde allt och bara stod som glodde på ugnsformen med ångande, doftande revben som Olivia med båda behandskade händerna ansträngt ställde mitt på köksbordets underlägg.

Kloaklukten fanns inte men svaga obehaget av gammal smuts skymtade. Olivia var glad och kastade handskarna på diskbänken Vi låter maten vila en stund. Hon betraktade honom undrade Om du behöver snygga till dig?

Emils trans lossnade och han log och slappnade av Jag ska hänga av mig!

Mjällt och smakrikt kött på oskickligt styckade revben. För fibrernas skull, hade Oliva sagt, hade hon lagat havregrynsgröt till förrätt. Emil älskade revbensspjäll med mammas goda sås och mos på egen potatis och rotselleri. Det var då! Denna måltid vara både glädje och smärta – en liten aning om ett arbetsamt men gott förflutet och en aning om en ny värld.

Olivia som iakttagit dämpade Emil frågade Har det hänt något?

Emil la ifrån sig sista avgnagda revbenet och luktade på flottiga fingrarna: liv och framtid! Med trasan som skulle föreställa servett torkade han omsorgsfullt av dem och konstaterade att stumpen klarat sig från flott. Han la ifrån sig trasan och tog en liten klunk av den obegripliga med mycket goda whiskyn – Olivia läppjade på vin – och sa försiktigt De döda jag sett på mina utflykter förvandlades till sörja som sipprade ner i rännstenen. Vad som hände med skeletten vet jag inte, inte mer än att patrullerna drog iväg med dem.

Fingrarna doftade fortfarande himmel och han fortsatte lika försiktigt Idag såg jag en man dö, en ung man dö. Jag var där! Såg en ung man med framtid dö! Hans händer rörde sig knappt, täckta av grå fjun med vita toppar.

Döden är alltid ful! sa Olivia och skruvade på sig.

Jag vet! svarade Emil snabbt, nästa ilsket. Jag har vuxit upp med köttbönder!

Han tystnade och Olivia väntade.

Min smärta! sa han med båda händer över hjärtat Var att jag inte längre kände något. Betraktade honom bara, Svante; bara betraktade Svante prydd av troféer från döda han hittat och kanske kämpande som han dödat, troféer som bevisade att han övervinner döden.

Han lutade sig bak i köksstolen och hällde upp en till whisky Som alla höjdare som samlar på villor och bilar som ska visa och bevisa att döden är ingenting för dem!

Grimaserande la han till Tror dom!, stönade och hängde med huvudet Jag kände ingenting, Olivia! Har grå fjunen förgiftat mitt hjärta?!

Olivia reste sig mjukt och började duka av och Emil fattade att hans frågor inte hade svar utan var bara uttryck för smärta och smärta har ingen bot om den rotat sig i själen.

I morgon, Olivia, går vi till tillbaka så du får se det som är kvar av Svante och hjälpa till att ta hem nyttigheter.

Hon stod med ryggen åt honom och diskade Troféer! sa hon lite elakt och vände sig hastigt leende till honom som bistert iakttog henne.