22.

Det var som att kliva in i ÖoB!

Emil hade ensam med Tikka över axeln och tom ryggsäck dagen därpå gått tillbaka till duggiga och gråa Lövsta och jätteanläggningen som låg tyst, ja som död.

Låsta dörrar överallt utom just denna som var uppbruten sedan länge och öppnade sig mot en häpnadsväckande skatt. Det luktade inte död, bara instängt. Travar av kläder: jeans, arbetsbyxor, kängor, ja allt i klädväg och allt med prislappen kvar; schampo, tvålar, tandkräm, konserver, pulvermos och fanvetvad. I ett hörn fann han lådor efter lådor med starköl, viner, vodka, whisky och allt annat starkt som patrullerna plundrat.

Han valde omsorgsfullt ut några nya grova arbetsbyxor åt sig själv och två åt Olivia. Hon tycker nog att de är vulgära, tänkte han, men hennes eleganta chinos klarade inte blåslampan så bra. Emils slitna och smutsiga grova byxor och jacka behövde bytas, insåg han och hittade faktisk kallingar också.

Från en rulle 30 liters soppåsar rev han loss en som fylldes med diverse torrfoder och kryddor vars bästföredatum gått ut sedan länge men ändå var fräschare än Olivias.

Plus 2 tunga Moët & Chandon som han trodde tillhörde fint folks vardag, inte bara de som firade seger i slalom eller Formel1.

Han satte sig tungt på betonggolvet Varför fjäskar jag?! Lokalen var väldig och dunkel för det fanns inget ljus mer än det molniga som strömmade ut från enda öppningen. Varför? Eller är jag bara snäll?, tänkte han och Varför är jag snäll?!

Emil klev fullastad vaksamt ut i det grå som inte längre duggade utan visade glipor om hopp om blått. Tyst. Både lugnande och sorgligt. På väg till vita huset hörde han det försynta skvalpet från två flaskor The Famous Grouse.

Rabarbern lyste och zonen av mögelfritt runt ikring hade blivit större, men utan frisk växtlighet. Ett hopp om slut på eländet? Emil bestämde sig för att så några av sina fröer just där bara för att se vad som händer. Mobilen som snart var urladdad gav besked om att det var försommar, dessutom att internet fortfarande låg nere.

Med blicken på det frodiga lyssnade han efter tecken som kunde tyda på liv. Ingenting. Han såg leende ner på sina nya kängor som kändes bra. Nya sockorna kändes extra bra. De gamla, slitna kängorna med uttjänta sockor hade han dumpat ner i stinkande källaren.

I förbigående hade han sett att Svante, det som var kvar av Svante, hade krympt och börjat sippra ut ur hans skyddskläder.

Det gjorde ont i honom när han fattade att någon, om någon fanns kvar, skulle finna honom som kletig pöl med en tömd flaska The Famous Grouse.

 Trots det gick han vaksamt vidare mot vita huset som om han skulle överleva allt.