23.

Emil visslade. Visslade igen, högre. Till slut knackade han hårt på gjutjärnsgrinden med Tikka och slutligen kom Olivia stressat ursäktande utan Tikka och öppnade.

Förlåt! sa hon med huvet på sne och gestikulerande Jag var upptagen i labbet där nere och du vet hur det låter! Hon vred huvet på sne åt andra hållet och log Du förstår.

Emil log och nickade.

Hjälpsamt tog hon en kasse full med torrskaffning efter att noggrant och vaksamt låst grinden. Emil kånkade sitt tunga till trappen och krängde av sig stönande Äntligen sitta! Tryggt!

Olivia frågade stressad om han behövde henne eller kunde hon återgå till sitt?  Han suckade och krängde av sig Visst! Gör det du gör bäst! Olivia log tacksamt och försvann.

Torrt väder, mulet men torrt. Emil satt tyst i tystnaden på trappen. Ingenting, absolut ingenting, summerade han efter en evighet: Ingenting!

Han var inte ensam fattade han. Hon fattade att hon inte var ensam – han sa sig att båda var vuxna nog att fatta att de behövde varandra och jobbade för det.

Samtidigt insåg han att han var personal. Sakligt insåg han att hans liv var att akta. Akta livet. Hur det än såg ut, bara akta det som aktade livet. Han övertygade sig att Olivia gjorde på sitt vis och han på sitt.

Hon var bara tacksam. Olivia hade alltid längtat efter honom eller henne som ordnade allt utanför. Hon hade alltid betett sig som ovanför.

Emil hade alltid tjänat – alltid tjänat jorden som fött och födde honom, familjen, alla! Vem sa att det behövs en hel by för att uppfostra en unge? Bara varandra kan få alla bli vuxna.

Med Tikka på ryggen packade han upp allt på köksbordet och stuvade in torrfoder till sitt och allt annat till sitt. Kvar lämnade han bubblet och ställde två framrotade spetsiga glas som han trodde passade.

Inget funkade. Internet?! Finns inte längre! Telefoni?! Allt utom Olivia och honom var dött.

Efter en stilla stund med elaggregatets livgivande försynta mumlande från öppna källardörren reste han sig lika försynt med en flaska obegriplig whisky i ena näven och samma robusta whiskyglas som Olivia normaliserat i andra, och satte sig med Tikka i knät i myshörnan som låg i dunkel eftersom alla fönster var mörklagda. Skinnfåtöljen kved som den ska under hans tyngd och han log belåten åt mångordiga whiskyflaskan som han försiktigt ställde på lilla marmorbordet till höger. Outdruckna kristallglaset klingade vackert mot marmorn; galet mångåriga rester av urgammalt liv.

Emil fångades upp av tröttheten som bar iväg.

Han vaknade abrupt av Olivias klander Tänk om! Tänk om! Medan du sov?! Han mindes inte mer än det.

Han mindes drömmen, eller drömmarna som drabbande kramade hjärtat.