28.

Emil vågade inte Stäketbron utan styrde åt Rosersbergshållet. Han fick vara ifred. Bråte, här och var övergivna bilar, rester av nerfallna träd – och var det inte så att precis som för Emil så var motorljud inte längre bud om frälsning men fara?

De som höll till runt småvägarna var rädda. Emil kände sig med den insikten tryggare och tillbringade första halvdunkla sommarnatten på hemväg nära väg 70 och lagom gömd. Natten var mulen, fuktig och tyst.

Morgon tycktes det och han gjorde kaffe på spritköket på Loka naturell och pulver. Grå tystnad som fick ljuden av hans andning och cirkulation vara allt liv. Allt omkring var dött.

För ett ögonblick tvekade han. Familjen?! Tänk om de låg som Svante!? Han svalde sista varma klunken Klarar jag det? Han frågade det som fanns kvar av späda björken intill Klarar jag mera död?! Gör jag det?! Ska jag vända?!

Han trevade fram whiskyn från lyans gömsle, den som han hade i handskfacket och stärkte sig medan han grät och förbannade allt. I bakluckan hade han all whisky han hittade i Lövsta, 11 flaskor olika sorter.

Emil kom bakvägen till Saras föräldragård som ligger utanför Särna centrum. Det var möjligen eftermiddag, kanske kväll, och han klev ut och betraktade gården med igenspikade fönster.

Sara! ropade han försiktigt Det är jag, din Emil!

Han lyssnade och ropade igen Inga! Bea! Det är pappa!

Han såg sig omkring och vände sig slutligen till trappen och där stod hon: Sara! Det är jag! Han skyndade upp och kramade hennes magra kropp och strax kom Bea och han lyfte magra henne och svängde runt Jag har saknat er! Jag har längtat efter er! Så förbannat mycket!

Emil var fuktig i ögonen och bara lycklig och undrade Inga?

Sara såg förtvivlad på honom och stammade Jag visste inte vad jag skulle göra! Jag visste inte! Förlåt mig! Hon klängde på honom och Bea grät in hans svedda skjorta.

Allt knöt sig i Emil, som om han själv dog och grät in i Saras smutsiga hår Inte ditt fel, kära vän! Ingen vet, älskade Sara!

De gick in och satte sig på köksgolvet så nära de bara kunde i strimman av ljus från öppna dörren och gladdes och sörjde.

Emil berättade och Sara berättade och Bea berättade och de lastade ur alla nyttigheter med glada kommentarer.

Två stympade familjer fanns kvar och alla tre hade delat på magra fångsten av fisk som överraskande fanns kvar.

Ivriga Sara ville att vi bjuder in dem och de får njuta frukterna. Det är därför jag älskar Sara, också därför: hon tänker alltid på andra.

Vi fick besök av en vaksam mor Erika med sonen Lars och en lika vaksam mor Anna med dotter Lea. Kvinnorna var i Saras härliga ålder med barn i Beas ålder.

På nåt vis var jag allas pappa, eller? tänkte Emil och tog en klunk whisky.

Bea hade förberett dem på elektriskt ljus och varm friluftsmat med Loka och till efterrätt champagne åt vuxna och Pepsi åt barnen.

Glömskan! Flykten! Inga sorger finns! Alla var glada mitt i all sorg. Ett ljus!

Morgonen därpå kom Bea och krängde sig mellan Sara och Emil som var kladdiga av kärlek. Emil kramade försiktigt och Sara log och somnade om.

Emil saknade vuxet, manligt sällskap.

Svampmördade unga Svante och nu unga Lars, kanske 15, hade varit hans enda manliga anknytningar hittills.

Var fanns de?