Min kusin ligger för döden.
Jag hälsade på henne igår.
Hennes man sa att det var okej att gå in till henne på äldreboendet.
Jag sa till henne att det är jag Lena,
som hälsar på.
Jag klappade henne på handen och på armen.
Hon var så mjuk.
Jag vet att hon varit sjuk.
Hon är 86 år. Hon har levt ett långt liv.
Hon har alltid funnits, min kusin,
och nu är hon snart borta.

Hon var nog redan borta.
Det var ett skal som låg där.
Hon hade nog flugit iväg på en utflykt
till sin och sin mans lilla hus,
det de byggde för att bo i sina sista år.
Det blev inte riktigt så många år som de tänkt, men det blev ändå ganska många år.

Ja, jag tror du var där, i ert fina lilla hus, och inte i sängen. där din kropp låg.
Sist jag hälsade på dig, var du nyklippt och ja, vacker.
Nu - jag visste det var du - men det såg inte ut som du.
Jag sa "hej då" och gick.


Midsommarafton, på morgonen ringde hennes dotter:
"Mamma har gått bort.".

Hon hade dött på kvällen, inte så många timmar efter att jag hälsat på henne.

Jag har lovat att jag ska gå och prata med hennes man då och då.

I morgon, den 10 juli, är det begravning.

Jag och min bror ska delta.