29.

Bea log och bad Emil sträcka armen i vädret och pekade på stumpen Alla män slet och gjorde sig illa, som alla män gör! Ingen visste vad man måste!

Sara log och pussade honom Du visste! Du vågade! Du vann!

Bea som klämdes mellan dem stönade Skärp er!

Medan Bea som lärt sig spritköket och förberedde mager frukost undrade Sara kramande allvarligt hur länge de klarar sig. Emil pussade pannan Hur har du överlevt?

Det fanns inget svar. Emil hade överlevt av nödvändighet och tur. Och kloka beslut. Han visste bara inte hur han måste fortsätta. Ännu sommar men Särna är bister vinter.

Underbara Sara ville att alla Särnabor bor hos dem över vintern och Bea gillade och Emil sa tveksamt Okej.

Han förklarade för Sara att överlevnad kräver mer bränsle av alla sorter. De enades om att han återvänder till Lövsta och lastar.

Magra Lars erbjöd sig hjälpa till och hans mamma nästan grät när hon godkände. Emil gav honom en glad kram och de gav sig av en urgammal grå morgon på 4 timmars oavbruten resa till lagret i Lövsta.

Emil visste att Olivia aldrig kunde vara där så tidigt.

Allt var intakt i Lövsta konstaterade han, medveten om att inga motorljud kunde nå vita huset.

Lars grimaserade och gapade inför död och hopp som Lövsta erbjöd. Emil bringade honom försiktigt tillbaka till verkligheten och överlevnad, rotade fram handskar för att undvika onödiga och dödliga småsår och han svarade glatt och samlade famn efter famn av nyttiga påsar, konserver, tvål och tvättmedel, våtservetter och toapapper, läsk och whisky medan Emil fokuserade på energi, säckar med ris, mjöl och havregryn. Hur han än letade hittade Emil inga intimartiklar för kvinnor. Kalsonger fanns det gott om men inga trosor, herrkläder men inget för kvinnor.

Tre timmar senare satt de nöjda under tak undan duggregn och tuggade på OLWs torrostade jordnötter som sköljdes ner med ljummen Loka.

Fullastade återvände ljusfjuniga Lars som somnade och grånade, skäggstubbiga Emil tillbaka på småvägarna till hemmet.

Alla kvarvarande i Särna var numera självklara på Saras och Emils gård. De hälsade Emil och Lars och hjälpte glada till med urlastning från släp och takräcke, från baklucka och baksäte.

Framtid! Så tänkte nog alla, kände. Allt de bar med sig var typ frälsning. Som om döden inte finns.

Sara sa nyktert att de kanske kan klara vintern.

Lars höll sig uppmärksam nära Emil medan kvinnorna och flickorna vilade.