En eftermiddag då jag var på utflykt i ett främmande
land där ingen förstod mig och jag inte heller talade
landets språk, fann jag mig omringad av människor
vilka uppträdde på ett sätt

som påminde mig om något. Jag fördes av dem till en
öppen glänta vid en skog. Detta var under den heta nu
årstiden en dag i juni. Detta var den sista veckan och
därför omkring samma tid som nu.

Eftersom detta är en saga har den ingenting med sann
ingen att göra, utan är bara för läsaren som underhåll
ning för stunden. Jag fick stå med ryggen mot ett träd
medan jag bands med ett tunt

men starkt rep till platsen. Jag blev nog tillfrågad om
jag hade någonting att säga, några sista ord, efter ha
varit tvungen att lyssna till ett långt och tröttsamt an
förande av inte mindre än trettio

personer på platsen. Det var dock inte alla församlade
som talade. Men precis innan den första av det trettio
skulle beskjuta mig med bil och båge, slangbella med
stenar samt facklor med eld

svepande mig samt trubbiga yxor kastade mot min per
son, började jag att tala själv. Jag berättade då om vad
någon redan tidigare berättat för mig. Jag berättade för
dem, på dalmål, för att göra det

mera intressant för mig själv under berättelsens gång.
Att de nog inte begrepp ens något av vad jag bluddrade
på om, det gjorde saken bara än mer ointressant och för
mig en smula roande. Jag berättade

om att någon hade fått för sig att det var en himla kropp
på väg genom rymden, till att kanske snudda vid vår plan
et och därmed få sfären vi alla bodde på att hamna ur kurs.
Istället för att som vanligt gå i en

bana runt solen och få året att ha flera årstider. Så skulle
ett sådant snuddande fungera som en liten knuff, bara till
räckligt för att vårt klot skulle rusa emot solens omedel
bara närhet. Genom att detta hände

skulle det bli så hett i vår luft att de flesta av oss skulle kom
ma att avlida av värmeslag. De flesta säger jag, eftersom nå
gon skulle kunna tänkas överleva, möjligen. Men jordklotet
skulle inte bara komma att passera

helt nära solen. Utan vår sfär, så som vi känner till den och
livet här, skulle strax efter denna passage efter solen, kom
ma till en något mera kylig plats där alla som eventuellt över
levt solens hetta, skulle frysa ihjäl

eftersom det är som en smula kallt 'i den nattsvarta rymden'.
Det skulle sammanlagt kunna kännas rättvist och demokratiskt
och ta väldigt liten stund. Så det knappt skulle märkas alls.
Eftersom jag som berättade om detta

stod bunden vid ett träd skulle få känna på 'hämndens ögonblick',
så skulle jag därmed undgå detta öde, genom att redan tidigt,
långt innan 'domens dag' inträdde, hamna i de snälla prakt
markerna. Jag avslutade min berättelse

genom att säga på rent rikssvenska de vackert skimrande orden
'Jag har nu helt i onödan upptagit er värdelösa tid med att som
berätta detta, och ingen är väl från Dalarna här?' Varpå någon
röst ropade 'Det tror du bara.

Men vem har lust att lyssna på sådant magert tal?' Jag kände då
att detta inte bara kunde vara just min egen sista levande stund
att uthärda. Utan även en del av de framför mig väntande på en
signal, verkade just som uttråkade.