I Mästerdalen föll hennes värld i bitar.
Små klirrande skärvor som lades i en ryggsäck, för att återpusslas.
Men det skedde aldrig.
De bara låg där och glänste.

Och när livet var delat och säcken tung och bitarna lämnade åt sitt öde tog hon paus.

Hittade sedan en väg som ledde in i en skogsskärva.
Satte sig där och såg ljuset bländas i det lilla och det stora, färger stiga mot himlen, när regnet kom.

Hon ville inte pussla mer.