...och berättade om sitt liv vid filmen. Han talade om
regissören, som då han skulle regissera en film,
det kändes tamt, alltför tamt. Han samlade dem omkring sig
som skulle alla vara med i de scenerna

och han ville få se realism. Riktig och faktisk fasa målade
i deltagarnas ansikten. Han (Erling) som berättade,
hade då sagt att det var vad han (Tony) önskade sig.
Och deras miner verkade som undra hur

det gick till att 'skapa ur ingenting'. Det var därför det fanns
skådespelare och det fanns statister, vilka en del av dem
'varit med en smula förut'. Eftersom han förstod
att de inte skulle kunna förstå annars,

så gick han fram till en bur med en tiger i och retade den
duktigt och visade upp den och dess vilda raseri.
En del av människorna drog sig verkligen bakåt.
Den som andäktigt lyssnade i rummet,

drog själva som efter andan och verkade sedan som
trösta sig med en klunk av innehållet i glaset.
Tony hade sagt något som för sig själv och det här utspelade
sig 'på den gamla goda tiden',

så ni förstår att han var som missnöjd med prestationen.
Så han gav ett tecken till mannen vid buren och mannen
drog genast upp gallret och det närmast som vrål av fasa
som steg upp från statisterna,

det filmades förstås som efter en snabb blick av pur
tacksamhet av kvinnan bakom kameran. Hon hade som
gripits av iver och spänning. Den som ändå varit där när
det som hände ju utspelade sig.



(Nyss sprungen likt ett långlopp direkt ur fantasins land.
Spontanskriven just för den alltför lätt uttråkades minspel)


(Om bilden.
Tyngdlagen håller människor markbundna och hindrar dem
från att sugas ut i rymdens vakum, du vet det oändliga unika
universum som bara verkar bli större ju mera någon forskare
forskar om saken.

Exakt hur stort det som verkar vara så oängligt oändligt,
kan vara, mera än just oändligt, det behöver du inte ägna
minsta tanke eller känsla. Svaret är ju ändå givet,
om du tänker för mycket på något, så är det just 'för mycket'.)