Jag vill så gärna kunna ha... ...en egen åsikt.
Men om jag uttalar den, då tycker du att jag
kan gå och dra något gammalt över mig.
Vilket är litet konstigt,

att det blir den effekten. Eftersom du just har sagt
'och vad tycker du?'. Det är väl kontraproduktivt
att fråga efter någon annans åsikt, om det bara är
den åsikt som du har själv,

som är godkänd? I ditt sällskap blir jag genast
'impopulär', när det visar sig att jag inte tycker
precis som du gör. Eftersom du anser att vad du
än tycker om något,

det är bara konstigt att någon annan kan ha just
en egen åsikt. För du anser ju att det du gillar,
är det bästa och rätt. Och om någon 'inte alltid'
säger sig tycka som du,

som alltid har rätt. Då måste väl alla andra som
per automatik, ha fel tycken och åsikter? Några
exempel, du tycker annars att jag bara 'är luddig
och obestämbar'? Vill du verkligen veta?

Om du en tavla har på väggen, som du tycker är
en av de bästa konstnärer som finns, och jag inte
har samma smak. Då blir du sårad, trots att jag
bara uttalar min egen åsikt.

Om du frågar mig om jag lyssnar på den artistens
musik, och det visar sig att jag inte gör det. För att
jag föredrar hans bror, som även han är musiker.
Då blir du purken och sur.

När det gäller val av färg och stil på klädsel, då blir
du rent av besviken om jag inte bar precis samma
stil som du har. Och har jag inte precis samma smak
som du när det gäller vad

att rösta på eller vilken tidning jag som väljer att läsa.
Då tar det rent av 'hus i helsiicke'. Trots att det visar
sig att jag har en egen åsikt, som kanske inte är precis
som din egen.

Det märkliga är förstås att när det visar sig att vi båda
gillar och uppskattar 'samma sorts sort'. Då är jag som
'godkänd' och 'får komma in i värmen'. Så där kan det
vara att ha en vän eller bara

att vara medlem av en familj. Trots att jag har egen smak,
åsikter och tycken, 'så går jag bara hem i stugan' om jag
råkar ha samma stil som just du. Men så finns det förstås
andra vänner, dessa måste det

ju vara något fel på. Dels har de en smak som skiljer sig
en smula från din, men plötsligt blir du mån om hur jag
har det, om deras åsikter inte skulle vara ens precis som
mina. Fast om de är 'ungefär som mina',

då är det ju ändå dina som 'är rätt att ha'. Det gör tyvärr
att vi inte umgås så ofta och så är det ju så att om jag inte
har precis samma smak som pappa, vilken tycker som du,
inte heller då är jag 'vatten värd'.

Så om jag vill 'vara din vän', så bör jag förstås 'hålla god min',
ljuga och 'slira på sanningen', om jag vill hålla mig väl med
dig och någon som du. Kanske är det bara en sorts naturens
gång, att jag underkastar mig?