Min kära, skogen susar ödsligt och blodet rusar
bäcken porlar och viljor tjusar
Den banar väg över polerad sten och morän,
Forsar och kommer att i hav lämnas därhän

Min kära, mossan är sval men tröstar likväl
Sol och måne kan aldrig mötas i en själ
sinnet bjuder farväl över sorgen
och tar vara på minnenas bloss