Det märkliga med Petra är hennes innersta känslor stundom.
Det där med respekt, bristen på och uppmärksamhet eller
bristen på. Hur hon rankar sig själv och andra, över, under
och jäms med.

Det är så med andra människor jämte. Hur hon, litet beroende
på inre status just då eller i annans ögon. Ibland betraktar ett
barn henne 'med spelat förakt', ibland med faktiskt förakt och
säkert av ren

missuppfattning. Någon kan visa sig ha en märklig respekt för
henne och ta henne för någon att faktiskt verka som vilja vara
vän med. Och i andra fall, troligen skulle känna närmast lik giltig
het inför. Som

om Petra just där och då, bara vore en i något dimmigt landskap,
någon att 'inte se två gånger på'. Ens. Om alls. Det är ibland som
om Petra ville få ha 'det där andra', när det åtminstone är det ena.
Ja, du vet

ju själv, hur märkligt det kan vara, kännas och bli då som upplevt.
Det är ibland som om Petra 'stod utanför sig själv' och såg på hur
något slags skeende får som fortgå, själv säger hon kanske inget,
det bara blir.