Klockan ringer i kyrkan, 03:30 på en lördag, och staden har slocknat. Natten är hungrig, snart sväljer den mig hel. Stannar jag så fryser jag fast, så jag håller tempot. Tippar omkring så gott det går, men sanningen är att jag är helt väck. Jag borde vara rädd, för jag har ingen kontroll, och decembermörkret är listigare än jag i natt.
Men inget skrämmer mig nu. Jag dansar över vägarna, till ekot av mina klackar. Det är en intensiv akt som inte slutar förrän jag ramlar och brister ut i garv.

Jag garvar åt natten.
Åt honom jag följde med hem.
Åt henne jag är kär i – för hon kan inte känna likadant.

Jag tar stöd mot marken när jag reser mig, jordtäckta fingrar. Jag måste hem, för dagen tinar långsamt fram och den har inte plats för mig. Genom mörkret tränger sig solen fram, och snart kommer stadens puls att öka. Jag vill svepa in mig i en huva och tyna bort. Jag nöjer mig med min väska. Den klirrar en skev melodi när jag lyfter den för att skymma ansiktet – ljudet av skam och stulna shotglas.
Jag tar trottoaren hem och fyller den med tunga steg. Till slut står jag på min gård, i morgonens dimma. Långt borta hör jag klockan ringa något på en lördagsmorgon och staden tänds. Mina ben rasar och snart är jag mitt i dimman. Jag ser inget, men tänker helt klart. Jag är rädd.

Rädd för dagen.
För honom jag följde med hem.
För att hon jag är kär i - inte kan känna likadant.