Vi stretade på bottenlösa, sanka marker
med tankar och handlingar, långt isär
det var hopplöst att gemensamt stranda
paniken steg i den aparta förbindelsen

Jag räddade mig själv på plan terräng
kvar fanns min älskade, i omvänd riktning
obunden och fri, att söka nya marker
sprang som ett lössläppt kreatur

Värkande längtan och smärta, slet mig till tårar
splittrad i att ha det som var förbrukat, och förbi
andra yror och vårliga relationer, blev inte av
då ständigt den förste, var det enda som dög

Nu är uppbrottet befriande avlägset, och läkt
ensam, och ej i någon påtvingad tvåsamhet
förnöjsamheten är min vardagslunk
fast andra har annan syn, på min position