Vi stretade på bottenlösa sanka marker
med tankar och handlingar långt isär.
Det var hopplöst att andas tillsammans
och vi sjönk när vi trampade runt i dyiga spår.

Räddade mig själv på plan terräng,
kvar fanns min älskade i omvänd riktning,
ohämmad och lös att nyheter nyfiket forska
och triumferande vinna var ögas begär.

Vältrade mig svart i rockballaders smärta och längtan,
splittrad av att återfå det som var förbrukat och förbi.
Ingen kunde locka mig till hållbar dans,
då den förste var den jämförande takten.

Nu är uppbrottet befriande läkt och fjärran,
går allena och gäckar otvunget varje tvåsamhet.
Förnöjsamheten är mitt följe och ständige elixir,
så låt mig vara i ro i min härligt fria hållning.