Människor älskar att räkna dina fall.
De räknar dem noga,
som om varje snubblande steg
var allt du någonsin gjort.

Men stegen du tar…
de tunga, modiga, osynliga –
låter de passera.
Som om de inte fanns,
fast du vet att de ser.

I världen vi vandrar,
där ytan blänker starkare än själen,
får fallen alltid mer plats än resan upp.

Det är så lätt att peka när någon faller.
Men att tala om stegen,
om styrkan,
om vägen tillbaka –
det kräver något större.
Det kräver ett hjärta som ser.

Och kanske är det därför
världen lärde sig att räkna fall,
men sällan steg.

Så själen vandrar vidare,
med stegen i rytm –
och vi vet att varje steg
är en seger.