Det går ej att särskilja gränsen till förr
för det stiger mig till sinnet
det rör vid min yttersta nerv
minnena

och mot mitt bröst; en lång och gångbar ton
fast nu än sötare
än dess kritvita hårda och svarta natur
och ändå
helt tomt

eller irrande

ungefär som ett stod
som en slags morgon i nattens sken
eller ett skruvstäd av fjärilar där i