Det finns ord jag räds
ord jag sällan talar om
det är orden som berör dig
innan din själ hinner reagera.

min kropp nålar fast mina trauman
en fjäril inglasad i ram
i tukt och förmaning
fördömd nitad glömd

vällagrat förakt i kloroform och naftalin
och allt du mäktar är egentorkat handrullat nikotin


*


Var du där då, när jag skrev mitt testamente, i Februari 1988?


Har du läst mina ord?
Minns du hur det kändes att stå där, i nuet, på parkeringen 1980
och jag bad dig springa för livet?


För att Viljan & Friheten måste nå ut-
anför våra inglasade ramar?


Jag minns.

hot om misshandel, hastigt dråp, slaget som skulle döda mig, snabbt

ovillkorligen förpassa mig hädan genom krossat fönsterglas
till synes utan någon större ansträngning


inkastad, paralyserad,
i väggen skakandes,
intryckta träpluggar i ryggen
”Diska! Ungjävel!”
mina fötter bland kattskålarna
handdukshängaren i köket
tuggandes fradga



alla dessa ändlösa tapeter…


*


4år
ljuset i fönstret, din oförstående blick,
skrovliga tunnelväggar, rispad hud, tunga klädkassar,
stentrapporna, brännande lungor, svettiga händer
snubblande springande snabba trötta små fötter


hårda nypor som tvättar mina öron över badkaret,
med spetsig tvål, så att jag skall lära mig lyssna


en sönderslagen toalettdörr, en skrikande röst
saknade electroluxbokstäver på en tvättmaskin
klistermärket


*


3 år
leken med den svarta sopsäcken,
hotet i rösten ”Skall du ha det här!?”
hur du raskt marscherar
med min barndom & framtid över axeln
till den mörkt gröna sopcontainern



- Mamma. Pappa älskar inte mig.
”Jodå, det gör han visst!”

*

21 år
”Förlåt…”


Lögn.
*

jag säger
- Jag har aldrig gjort någonting.

förstår bara min mor och min syster vad jag menar?
min mor säger då

”Jo, men det har du Tobias.”
- När då?
”När du var liten.”
- Jaha och vad är ”liten” mamma?! När var det?! När jag var 3-4 år?
”Ja”


*


hur jag tjatade om
- Vi har aldrig haft någon pappa.

hur du åratal efteråt
en dag fann en känsla med ändlösa tårar
och en något klarare insikt
”Du har rätt. Vi har aldrig haft någon pappa.”

hur du i vår livstid, storrödgråtandes,
slagit dina händer mot mitt bröst,
och mina nertyngda axlar
skrikandes


”GRÅT!”
”Gråt så det syns!”
”Gråt så det hörs!”



jag har knappt kunnat fälla en tår

men du fick ibland en ljudlös tår
för att det var du
och för att du som känner mig
bad mig högst påtagligt innerligt


för jag har varit rädd



nej inte rädd, låt mig hålla mig till sanningen,
jag har varit med skräck slagen chockad stum obefintlig
paralyserad - livräddast


att någon skulle råka illa ut
kanske du
kanske jag



varför tror du att jag ville ha med dig den natten
för 26 år sedan, när Jag försökte leva?



utan dig skulle jag inte sitta här i dag och skriva
allra käraste tvillingsyster




Nu kan jag gråta.




Det är sanningen.