det började med att jag hatade
den jag föddes till

jag visste från tidiga dagar
att mörkret var en del av mig

som jag tror att det är
en del av så många i samhället
men ingen vågar erkänna

hur hatet
raseriet
mörkret inom dom
existerar

allt blir till en fasad
som du manipulerar dig till att tro på

och innan döden hägrar
kommer dödsångesten

du inser
att du levt ett liv
som inte var ditt

men det är för sent att vända på allt
och kvar står du med frågan:

vad ska jag göra?

supa bort allt
leta kickar av adrenalin
gråta tills tårarna
ej längre existerar

ja
vilken bra fråga

men livet tär på en
och vi ser inte längre
än näsan räcker

och skulle vi våga se oss i spegeln
för en sekund av stillhet
skulle vi förmodligen räds
den människa
den gestalt
som tillbaka blickar

ty vi vet inte vem vi är

vi lever i en fasad
en lögn av verkligheten

och av den lögnen
manipuleras vi
till att fastna i systemet

men vi rättfärdigar det
som normalt

men vad är normalt
när vi föddes för att överleva

och när överlevnad ej längre var ett måste
kom tankarna
ångesten
depressionen
av för mycket valmöjligheter

och i den kristall av mörker vi föddes
skall ljuset kanske en dag skina

men sanningen är kall
och livet är en svärta
en tår i havet

och i ärlighetens namn…
ingen bryr sig