Vi alla föds i ett ljus vi inte minns och vi vandrar genom dagar som först känns oändliga. Vi börjar att bygga drömhus av sand och hoppas på att vinden ska låta dem stå.

Så vi går vidare mot nya dagar, som genom ett landskap av speglar, där allt vi inte gjort och våra misstag, står kvar och stirrar tillbaka.

Men tiden rör sig obevekligt och på vägen ligger skärvor av de ord jag aldrig sa, möten jag flydde ifrån, händer jag aldrig tog och kramarna jag aldrig gav.

Ja ångesten är en tyst följeslagare, den sitter med där i kvällen som en skugga och viskar: ”Det kunde ha blivit annorlunda om du bara.. .....”

Men också i de spåren finns en lärdom, att det redan upplevda var min enda väg. Att även det jag gått miste om, blir en del av helheten.

Så jag vandrar vidare, inte mot försoning, utan mot en tyst slutpunkt, med mina händerna tomma och hjärtat tungt av allt det... som aldrig blev.

Ja jag tar ett steg i taget, mot det oskrivna slutet och hoppas att kärleken jag ändå hann att ge, ska väga tyngre... än den jag förlorat.

Copyright © AndLou