Jag har alltid vetat
att jag föddes till en värld
som inte var anpassad för mig
och mitt inre.

En värld där känslor var tabu
och orden smutsbelagda.

Där jag fick tona ner mig
till deras nivå.
Bli omedveten
om det medvetna.
Bli en i mängden.
En i flocken.

Jag skulle lyda.
Följa strömmen.

Men sanningen var:
jag föddes utanför lådan
och tvingade mig själv in i den.

För det var det normala.
Det var där alla andra föddes.
Det var där jag trodde
att jag hörde hemma.

Men jag insåg
att världen var falsk.
Och jag ville höras.

Men stoppade huvudet i sanden,
formade mig i tystnaden.
För livet
vore oberört
där.

Är det ingen mer som ser
det jag skriver?
Som känner
det jag känner?

Som vill så mycket mer
men är fast i hjulet?

Frågor.
Ångesten.
Allt blev en valuta
i mitt inre.

Och jag lät min bägare koka över.
Tills faktum var:
jag gav upp.

Och i den stunden
ville jag lägga mig ned
och offras
till högre makter.

För mitt liv
var en outtalad saga.
Ett kapitel
i ett hav av kapitel.

Och insikten
att inte vara speciell —
men leva
i en känsla av specialitet
i en värld av rå kyla —
styrde mig till gränsen.

Och jag ville
på riktigt
flå mitt skinn
för att se:

Om jag bakom masken
var av kött och blod,
eller endast fylld
av tårar
och tomma ord.

Födda ur depression.
Ångest.
Allt som går att väga
på en våg.

Men livet gav mig
ett slag i magen.

Jag tappade andan.

Och jag är fast där.

Just i den stunden.