Olikheten äter upp allt beständigt
likt en hungrig eld matad med syre.
Det blir oceaner av avstånd och den
rinner ut till en förtorkad usel fåra.

Vi fäller en enda tår för syns skull
som trillar ödsligt utefter kinden.
Den förångas och dunstar i splitter
ut i rymden av total likgiltighet.