"Vi är sådant som drömmar är gjorda av"
sa höstlövet och lät sig blåsas bort till fönstret, högst upp i huset där Linnea bodde.
Linnéas drömmar var dystra.
Blåsten hade stört sömnen hela natten.
och nu skulle hon strax ge sig iväg till skolan.

Det stormade fortfarande.

Hon drog upp persiennen och såg ett lönnlöv där, det var blött och såg inte så mycket ut för världen, förutom formen på lövet, som var helt perfekt.

"Om jag skulle skolka från skolan idag" tänkte hon. "Jag har aldrig gjort det nån gång och idag...ingen kommer att sakna mig"...

Det plingade i telefonen, hon svarade, nån i telefonen skrek:

:"Linnéa, Linnéa, Linneéa, sluta drömma, vi kommer och hämtar dig strax". Det var kusinen och låtsastvillingen Milena, som ringde.

Linnea fick fart. Frukosten fick bli ett äpple.

Det låg en lapp på bordet "Vi ses ikväll, det slutar blåsa vid 8, du blir hämtad av moster Mia." Pappa.

"Okej okej", sa Linnea för sig själv.

Idag skulle hon berätta om
sitt liv för hela klassen. Det hade hon glömt...Det hade blåst så mycket.
Hon skulle berätta om hur de två åren varit
efter att hennes mamma dött i en motorcykelolycka...

Linnea hade nästan dött själv, av sorg, och en stor, stor, stor, stor ledsenhet.

Men Milena, moster Mia och, naturligtvis pappa, hade stöttat henne, men pappa hade ju själv gråtit både i smyg och fullt synligt, under en lång tid...

"Du ska skriva om det här" hade moster Mia föreslagit.

Nu var det dags. Idag skulle Linnéa läsa sina dikter om mamma och livet, hur det blev efter att mamma flugit iväg som ett gyllene höstlöv mot himlen...

Linnéa gick för att titta ut genom fönstret och såg höstlovet sitta klistrat där. "Åh mamma", sa Linnéa.

Solen lyste, lövet lyste, stormen hade bedarrat.

En bil tutade ...Linnéa sprang ner för trapporna.

Nu, nu vänder det!!