Min enda svaghet,
att inte kunna dansa,
men att svansa,
runt med rytmen,
i blodet. Ändå.

Min vaga saknad,
saknar ingen annan,
när jag rör mig,
ömsom snabbt,
ömsom långsamt,
dansant.

Runt minnet av dig.

Så propert dumt,
att kalla det
en enda svaghet,
när min svaghet för dig,
är det enda.

Som jag tänker på.

Så markant chanslöst. Hopplös.
Verkningslös. Meningslös.
I livets enkla dans,
utan en chans,

när en aftonens dunkla resonans,
ekar. I bakgrunden.