Jag ångrar precis ingenting när jag tänker till, men sen så ångrar jag precis allting, när jag tänker precis det som jag precis sa när jag tänkte det. Det är så exakt, så perfekt beskriven ambivalens, kring ingenting och precis allting. Om det som vi varit med om, och exakt det som vi aldrig gjort och aldrig gjorde och aldrig ska göra. Aldrig kommer göra. Precis så exakt och precis så fel och rätt som ingenstans annars än där längst inne inombords och utanpå. Ibland. Och det finns ingenting som kan tvinga mig att vara sann. Och ingen kan tvinga mig vara falsk. Men jag ska vara både och, exakt då och där när det passar sig. Och mig. Ingen kommer förstå men samtidigt kommer alla förstå exakt vad de tycker och tror. Men de kommer tro att allting fel. Och tycka precis som de vill. Det spelar ingen roll hur rätt det än är. Så jag kan inte tvinga någon att förstå det som inte ens jag förmår att förstå. Och precis så är det att leva, när man inte riktigt orkar leva fullt ut. För ett för fullt liv, kan sluta i att man inte orkar leva, samtidigt som att inte våga leva fullt ut, kan orsaka ett liv som inte fungerar. Ett liv som driver en antingen in i någonting vackert eller till total misär. Men ingen kan veta, samtidigt som precis alla vet, att det är ju precis exakt så. Så ambivalent. Så absurt. Och så omedvetet vackert att vara. Att vara människa. Om man orkar. Och alla kommer döma dig, men ingen kommer säga det. Och det du inte vet skadar dig inte. Men om du förstår vad du inte vet, kommer du gå under. Men om du inte orkar gå under, kommer allting vara som det är, samtidigt som ingenting kan förändra känslan i dig. Men oavsett vad du känner där och då kommer du förändras sen. Och när du ändrar dig, försvinner dina beslut, i det att du tar ditt beslut. Och du kommer vara påverkad även om ingen övertygade dig. Det kommer du vara övertygad om till den sekund när du ändrar dig och tänker om. Och tänker om, och står på ruta ett igen, precis tillbaka där allting började om igen. Och du kommer vara osäker på det.