Dansande demoners skuggor,
i ensamhetens mörker
med musikens
dunkande dån,
som flimrar
i drömmen,
som aldrig slog
in min käft.
och gav ljuv tröst.

När din ångest
och ditt hårda grepp
smekte mitt bröst
fylldes jag av
toner som rann
från min panna,
som när feber
och lätta moln
rensar kroppen.

Men när musiken tog slut
och jag rasade ner,
utan skäl,
och utan anledning.
Var du här då,
mitt enda hopp?