En dag, eller kanske ingen särskild dag alls, började mörkret ändå andas annorlunda. Det var som om det mörka självt, blivit trött på sin egen tyngd, och långsamt släppte taget om mig. Inte helt, nej aldrig helt, men tillräckligt för att jag skulle kunna urskilja en svag rörelse i fjärran, något som inte längre bara var konstant frånvaro.

Jag såg heller inte ljuset, men jag anade det, som ett minne från en tid före mörkret, en vibration i själva stillheten. Det kom inte som en uppenbarelse, utan som en lätt viskning där under huden, ett suddigt minne av hur det en gång kändes att leva, utan att ständigt söka en förfalskad mening.

Jag stod där, mitt emellan två världar, och insåg att mörkret egentligen aldrig hade varit min fiende. Nej det var istället min form, min lärare, min tystnad. Det bar på allt det jag inte orkade se, tills jag själv blev mogen att möta detta. Ja så är kanske hela existensen, en cirkel av ständigt återvändande, där varje förlust bara är en omväg hem.

Jag började lyssna till tystnaden, inte som till en tomhet, utan som till en röst som äntligen slutat ropa. Den viskade nu, “Du är inte här för att förstå, du är här för att känna det ofattbara leva, genom dig.”

Och just i detta ögonblick upphörde min kamp mot tiden. Jag lät den rinna genom mig som vatten, utan att hålla fast vid någon enda droppe. Jag såg hur varje sekund nu bar på samma skönhet som de var den sista. Att det eviga inte finns bortom livet, utan mitt i dess förgänglighet.

Det var då jag förstod, att även mörkret har en puls, och att varje hjärtslag, även de fyllda av sorg, är en del av samma stilla och melankoliska musik.

Jag började minnas utan smärta. Inte därför att såren försvunnit, utan för att de hade blivit genomlysta och öppnade inifrån. De brände inte längre, de skimrande. Som stjärnor på natthimlen, där varje sår blev till en punkt av förståelse, och varje ärr ett tecken på att jag levt. Om än för fort.

Och kanske är det så, att återfödelsen inte kommer som en gryning, utan som en långsam insikt att ljuset aldrig försvann. Det gömde sig bara i djupet, väntande på att jag skulle sluta springa ... uppför.

Så jag står kvar nu, inte i mörker, inte i ljus, utan i gränslandet däremellan, där allt har sin rörelse och ändå är stilla. Här finns ingen början, inget slut, bara en tyst förvissning, att även meningslösheten har en mening, att även förlusterna måste bäras, i mitt hjärta.

Och någonstans i allt detta, utan att jag riktigt vet hur, har jag nu börjat ... att andas igen.

Copyright © AndLou