I tidens fallucka strömmar minnen bort
av glittrande barnaskratt, solstänkta
ansikten och oskyldiga barnaarmar
kring min hals, som brist på hjärta.  

Smärtans årsringar läggs till och
skapar ansamlad ridå av sorger.
Ville stänga luckan, men låset var
rostat och nyckeln borttappad. 

I skuggan av ridån lyser plötsligt
skrattande ansikten upp som hela
smycken, och de pryder mitt hjärta
med ömhet, minnen och ny gestalt.