Jag är inte författare till denna skrift.

Bara redaktör.

Sammanställare, hanterare, dokumentansvarig.

På nästa sida visar jag faksimil av dokumenten, vilket visar klart och tydligt, att en varsam och respektfull redaktör måste fatta svåra beslut om vad texten egentligen säger, i vilken ordning som dokumenten ska visas (författarens efterlämnade servetter är inte daterade eller numrerade), hur/om stavfel och grammatikfel ska korrigeras, eller ifall häftiga utbrott i blyertsskriften ska accentueras i det färdiga materialet.

Jag har strävat efter nykterhet, återhållsamhet. För jag har funnit att texten i sig är bärande. Författarens utbrott i understrykningar, jätteskrift, raseri, smått, överdrivet rad- och ordavstånd, har fått ge vika för en typografisk renhet – på gott och ont. Det är också jag som gett verket dess titel.

Originalet till särskilt känsliga, svårtolkade dokument (två dokument) har jag återgivit i faksimil.

Jag vet inget mer om X än det som framgår av hans papperskasse med servetter.

Bara att jag deltagit i vården av honom under de två sista åren av hans liv, vilka har varit mycket värdefullt för mig, som människa. Han parade vakenhet med sympati, analytisk förmåga med sympati, raka och skoningslösa omdömen med sympati.

Och jag känner stor sympati.

Jag har bara delvis lyckats verifiera hans vittnesmål. Och jag har ingen anledning att tro att det overifierade skulle vara osant.

Min förhoppning är att denna dokumentation ska bidra till hans upprättelse.

Han är en okänd. För läsaren.

Han ville bli kallad Reignald. Eller Renault efter cognacen. Sista gången vi pratades vid förklarade han allvarligt att Mariefred och Mariestad är två helt olika städer. Liksom Lidköping och Linköping – Lindköping finns inte.

Och vi möter honom varje dag.

Ser ut som du och jag. Kanske inte som jag som är kvinna.

Ni förstår vad jag menar.