I april tog natten dig med sig hem,
och din blick möter jag aldrig igen.
Som sand vi lekte i när vi var fem,
blåser nu minnen i vinden, min vän.

Allt är tyst nu, du försvann i ett hast,
jag kan inte längre höra ditt skratt.
Min själ föll isär, mitt hjärta det brast,
och natten är mörk där inget är glatt.

Stjärnor som tänds på himlens djupa blå,
visar din väg, fast jag inte förstår.
I vinden hör jag ditt skratt svagt ändå,
en sång från en värld jag ej längre når.

Så bär jag dig alltid, i sorgens band,
din själ lever kvar i mitt ömma land.