Jag knackar på. Han vet att jag kommer.

Han öppnar mesamma. Måste stått väntat bakom dörren.

– Du är... säger han.

– Ja, jag är ... säger jag.

– Kom in, säger han.

Persienner utestänger.

Sura lukten av nikotin, svett, spilld öl, ofräsch fisk. Hans.

Han går före. In i teverummet. På en gång, ljus, på ett mörkt, solkigt laminatgolv slipad av hans sockfötter (gången alltså). Det var, är, sockfötterna såg jag när han krängligt la det ena benet över det andra i fåtöljen där han satte sig. Det fanns ingen gång till soffan och jag visste inte vad jag skulle göra. Vaschågod sa han och pekade och jag klev försiktigt till skinnsoffan och motade undan burkar och tidningar och alltmöjligt, satte mig längst ut men först torkade jag bort något.

Han tände en hemrullad cigarett. Luktade surt hela allt.

Han bytte ben. Socksulan svart.

– Det är såhär:

Han slickade läpparna. Hostade. Rökte mer. Satt tyst. Suckade. Visste nog inte hur det var – kanske. Rökte. Luktade surilla.

– Det är såhär:

Han bytte ben.

– Förståru!

Och så nickade han in i ölburken, Sofiero. Han fimpade. Fumlade med xxpaketet. Billig skittobak. Minns jag. Men inte märket. Tände en till.

– Han var – kär. Pojken min. Förståru!

Han nickar och betraktar släckt teve.

– Han var kul. Jag skämtade med han. Och han skrattade. Han gillade skämt.

Han ler inåt.

– Jag har humor. Jag har det. Jag vet det.

Hostar. Rökte mer. Satt tyst. Tittar på nånting.

– Och så!

Han ser storögt på mig. Som han fattade att jag var där.

– Och så försvann hon. Fan vet vart. Han sa inget. Och jag frågade och frågade. Han bara sa inget.

– Vet du inte hur man behåller en kärring?! Och han bara tjura. Jag har lärt dig!

– Han skrattade inte längre.

– Jag sa att Nu kan du sälja dubbelsängen! Du behöver inte den längre. Men han tyckte inte det var kul. Förr: han kunde gilla ett kul skämt. Han kunde det. Men det var slut med det nu. Det var det. Han var inte kul längre. Skärp dig! Sa jag. På skarpen. Skarpen! Man ska vara det. Jag är farsa! Förfan farsa! Han fortsatte tjura. Bara fortsatte. Slutade jobba. Bara hemma. Har bara bott här. Bara hemma. Var han. Han var inte karl längre. Var inte det. (Han pratar med burken)

– Vet du inte hur man behåller en kärring?!

– Du är man! Jag sa det. Du är man! Sa jag. Jag lärde dig! (Han örfilar burken)

– Han sa ingenting.

– Vart tog hon vägen? Fan vet.

– Han ville inte prata.

– Och så sa han att Måste gå, en dag sa han det, Måste gå, gå till en såndär teranånting. Jajust – terapeut. Bra du sa det. Jag glömmer lätt. Skit samma. Han var inte kul längre. Gillade inte skämt. Försvinner en så kommer hundra åter. Sa jag. Kärringar är kärringar. Bara sket i vad jag sa. Nu var han sån. Bara sket. I.

Han fimpar. Sitter tyst. Tänder en till. Hostar. Jag hostar också. Ser massor Expressen, tv-bilagor, ölburkar mest Sofiero, xxpaket, pizzakartonger och matrester. Inga bestick. Han reser sig krängligt, hostar, kommer tillbaka med Norrlands Guld. Åt sig.

– Jag har pappren du bad om. Nånstans.

Han ser sig omkring. Sätter sig. Reser sig krängligt. Kommer tillbaka med ett kuvert.

Jag läser snabbt igenom.

Han hostar. Tänder en ny. Byter ben.

 "nedstämd – bor tillfälligt hos fadern – ser optimistiskt på framtiden –" Undertecknad av NN.

– Inte blev det bättre för det.

– Han tålde inte skämt. Jag var skitkul som alltid. Men ingenting.

– Hopplös.

Vickar på foten. Rycker på axlarna. Ser mager ut.

– Hon var inte klok. Som han pratade med. Blev inte bättre för det.

Han fimpar. Hostar. Tänder.

– Jag saknar han. Han biter sig i läppen och tar en stor klunk.

– Jag saknar han som han var förr. Nickar in i burken.

– Då när han var kul.

– Nu skiter jag i det.

– Vad ska du göra?

– Han blir inte levande för det.

– Jag var bra far. Jag var det! Lärde han. Sen sket han i allt. Vad ska man göra? Kan inte vara mer än bra far. Kan man?

– Ja! Jag hittade han. Han visste jag skulle hitta han. Den jäveln! I källarn. Där jag har all svartöl. Han visste det! Jag går dit. Jag såg han var död. Tog några öl. Gömde resten. Sen ringde jag snutfan. Skar ner honom. Förhörde mig! Mig! Jävlarna! Förhörde mig! Som det var jag! Dom gör en så förbannad! Jag sa som det var – han var inte kul längre. Han var inte det – klart han hängde där.