Första gången på Karlaplan.

Inte mina hemtrakter.

Allt verkade som vanligt.

Fast väldigt hett. Bussarna stinker. Och låter. Inte alla. Jag stannade länge, såg många bussar, folk som inte verkade särskilt, som förort fast mitt i stan, som det inte gick att veta vem som är vem – men det kan man inte iaf.

Lützengatan?

Solen äter höger öra.

Här är det. Vacker port. I stekhettan dånar bussarna, sopbilarna som tanks i Gazas öken runt fontänens malliga kaskader.

Knappar in xxx, hon svarar genast. Hon vill mig.

Bzzzz och knäpp! och jag skjuter upp porten. Det är svalt. Doftar rent. Tryggt. Tyst. Håller andan. Vill inte störa. Andas ut. Kalkstensgolven svarar lättat som om jag godkänts. Tre trappor. Jag går. Är stark. Känns skönt. Älskar växterna i fönstren. Dörren gläntar. Knack, knack. Hon ler. Vacker är hon. Inte ung. Inte gammal. Lite som lagom.

Stig på! (Ler väldigt)

Hallen mörk och sval. Kan andas. Visas in i rum åt norr. Svalt, ändå ljust, med Peter Dahl (sa hon) på väggarna, naket, naket, mest geometriskt, vackert och foton på Sonen. Han sitter (fotot inramat på bordet – ett av borden) på en sten vid vattnet (skärgård, krusningar blänker i motljus), vacker som en annons. Ler. Blygt – generat som ville han inte, var kommenderad, onaturlig. Armarna om knäna. Ser tre foton. Samtidigt självsäker (medveten) och stolt.

– Whisky? Kaffe?

– Kaffe.

– Utmärkt val! Kaffe är förträffligt i hetta. Säger hon belåtet, reser sig hastigt, smidigt, kommer åter, hastigt smidigt, häller i ångande vatten i koppen med pulver, häller upp en stor Dalwinnie (tror jag) åt sig själv + en skvätt vatten.

Hon iakttar mig. Vad ser hon?

– Jag tvekar! Gör det! Verkligen! Gör det! Hon andas, betraktar inramade, leende Sonen. Sedan mig. Tar en mun ur kristallglaset smakar på den smackande, ser skyggt på mig.

– Han var – VAR – glad, stark, orädd. Han VAR det!

Ser på mig som jag inte tror hon.

– Ni män av sten! Tömmer glaset. Fyller på.

– Klättring! Han älskade det! Det gjorde han! Hon ler in i takets stuck.

– Grovsta. Fittja, duvet. (Men jag visste inte)

– Brant vägg. För dom som vill prova på.

Hon suckar. Betraktar virveln i kristallglaset.

– Ni män av sten!

Hon ser argt på mig. Jag har inte gjort nåt.

– Ni män av sten! Han kastade sig! Han gjorde det. Var bara – materia. När stenarna under gjort sitt.

Hon häller i mer. Häller i åt mig fast jag inte druckit ur (gott! fast pulver).

– Hon sa att allt håller på Ordna sig. Hon begrep ingenting! Rien! Pas rien!

– Ja sa det. Alltså att han inte fokuserar på väsentligheter. Hon sa Bara vänta, bara vänta, det Ordnar sig.

– Nej! Sa jag.

– Nej! Sa jag igen. Och igen!

Hon ser på alla utmanande dahlska gestalter, ler, ser vänligt på mig, jag blir glad.

– Han gled! Kanade! Och sedan kastade han sig!

Hon grimaserar, talar inåt, jag finns som spegel.

– Hon sa det. Allt ordnar sig. Jag visste att det inte var så. Jag sa det! Hon såg elakt på mig. Som om jag inte litade på hennes expertis. Släpp honom! sa hon. Som om det var jag! Jag!? Hon dricker ur. Fyller på mer, osäkert. Älskar takets stuck, Dahls kurvor, Dalwhinnies ångor, varsnar mig, blir allvarlig, ser mina händer som är knutna i knät.

– Du är så lugn.

Hon ger mina ögon blicken.

– Jag vet att de gjorde fel, ohyggligt fel. Jag vet att han är ohyggligt borta. Ni män av sten! Jag vet att du gör något som jag inte vet, inte vet fullt ut vad det är. Jag vet att jag måste tala med någon om det. Jag har gjort det. Alla säger inget – just inget – precis som du.

Hon ser frågande/vädjande/skräckligt/ledset på mig.

– Vad har jag gjort för fel?

– Vad har jag gjort för fel?

– Vad har jag gjort för fel?!

Betraktar fotot av Sonen. Han är stark.

Jag biter i läppen. Hon suckar.

– Varför gör vi alla fel? Varför gör vi det?

Jag biter i läppen. Kaffet är slut. Hon märker inte.

– Bara sådär. Mot stenarna. Kan du förstå det?

Hon talar inte till mig.

– Hans kropp var mjuk, stark, tålig, skön. Stenar klarar han inte. Som sax.

– Varför säger jag såhär?

Hon ser mig på händerna. Sen på ögonen. Jag säger att (tror jag) att hon inte ska anklaga sig. Inte han heller. Försöker säga att han inte är ensam (unik), inte enda som dött (jag sa inte dött, sa kanske förolyckats, nej, eller omkommit) som två andra unga män hos terapeuten.

– Tror du det?

Hon tror inte på mig – eller vill tro på mig, men vågar inte.

– Ja. Det är hon. Jag är säker på det.

Hon ser i mina ögon och sen på mina händer.

Som lättad andas hon och fyller på sitt glas. Skiner upp och fumlar i två teskedar pulver i min kopp, häller på vatten och skvättar i mjölk (hon såg jag gjorde det). Hon säger att hon tror mig. Fast jag tror inte det. Bara smärta hela hon.

– Ni män av sten!

Vad har jag gjort henne? Jag förstår inte. Jag säger igen att det inte är hans fel, inte hennes.

Hon tror mig inte.

Sorgen dödar förnuft.

Sorgen dödar tillit.

Sorgen dödar kärlek.

Sorgen dödar tro.

Sa jag inte. Såg henne lida.

Smärta.

Förstår nog inte – allt.