Jag gick till kyrkan för att lyssna på barnkören.
Det var fullt i bänkarna, så jag satte mig på en vanlig stol.
Barnen kom sjungande in, det var lucior, tärnor och tomtar.
Det fanns en stjärngosse också, hans stjärnbeströdda strut stack upp, så jag kunde skymta den över bänkraderna och alla besökare. Stjärngossen heter Ture och är barbarn till min syster och han är en av mina yngsta vänner.
En flicka, som heter Edit var lucia, hon deklamerade högt och tydligt en vers om lucia som kommer och lyser upp i den mörkaste tiden.
Ett litet barn, som nog var där för att lyssna på ett äldre syskon, var lite ledset.
Jag satt på min stol och njöt av de levande ljusen i alla kronorna, värmen från människorna och av luciasångerna.
Plötsligt kom barnet, det som nyss inte helt gillat att vara i kyrkan, gående rakt emot mig, och ville bli upplyft. Jag lyfte upp det i mitt knä.
Barnet vinkade till sina föräldrar, och boade sen in sig i mitt knä och somnade nästan. Efter en stund kom pappan och hämtade Linnea, barnet hette så, sa pappan. Hon hade ljusblå tröja med en traktor på, så jag förmodade fördomafullt att det var en pojke.
Snart kom Linnea gående igen och ville sitta hos mig.
"Var det någon du kände", frågade de som satt bredvid mig.
Nej, det var ett barn jag aldrig träffat förut.
Så mysig stund.