Nu var det annandag. Julafton hade vi klarat av med gröt och klappar tillsammans med son, sonhustru och svärfar. Juldagen gick i slöhetens tecken med morgonrock, pyjamas och tofflor. Hela dagen tillbringades liggande och gloende framför tv: n. Nu var det alltså annandag jul och jag kände att jag behövde röra lite på mig innan jag fick sittfläsk av sysslolöshet.

Hade en tanke om att det skulle vara bra att skida ner från taket på huset vi bodde i. Taket sluttar ju snett ut mot gatan och är slätt och fint klätt med plåt. Verkar perfekt som startbana för backhoppning som jag sett på tv. Värre var väl att jag skulle landa i övre Johanssons trädgård, men va sjutton… lite får man väl offra. Fördelen med det var att där skulle jag kunna få till en bra stoppsladd. Skidor hade min svärfar lämnat kvar i garaget och de skulle nog klara av några vådliga färder till innan de var utslitna.

Jacka… hrm… min mors gamla skidanorak från tidigt sextiotal fick duga… den röda slimmade med pälskantad huva. Vaselinsalva till kinderna fick jag låna från den snälla damen i huset bredvid. Min mans gamla ryggsäck från den tiden han var i det militära var perfekt att härbärgera chokladtermosen och apelsinerna i. Jag vet inte varför jag hade fått för mig att apelsiner var bra att ha. Har alltid tyckt att kalla apelsiner var hemska att skala utomhus i kylan och lika hemska att äta isande kalla. Men tror att jag sett i någon tv-reklam att man ska göra så. För att hitta byxor som skulle se ut som skidbyxor var jag tvungen att ta min mans gamla Helly Hansen-kalsonger som han sparat sedan Hedenhös tid eller något senare. Tur att han hade några storlekar mindre på den tiden så att de inte var så stora för mig. Nu satt de perfekt.

En stege var jag också tvungen att införskaffa för att kunna klättra upp på taket. Tiggde den av Lions i staden och ljög att jag behövde den för att rädda en katt i ett träd. Men inte fanns det någon katt i något träd… trots att jag fick lite dåligt samvete och letade efter en strandsatt katt i tre timmar.

Stegen behövde jag ha för att på något sätt komma mig upp på taket från baksidan av huset. Taket sluttade från baksidan till framsidan och jag kunde ju inte kliva upp taket från framsidan… då kunde ju vem som helst ha hindrat mig och tyckt att jag såg för vek eller rädd ut och inte borde vara på taket. De skulle bara ana vilken styrka mitt beslut hade och hur jag styrkt mig. Styrkan kom från den lilla söta flaska jag hittat på nedersta hyllan på Systembolaget. Expediten hade sagt att den skulle göra stora ting med den som drack upp innehållet. Jag kan inte annat än hålla med henne. Hon skulle bara veta hur rätt hon hade… den där expediten.

I mitt något yra tillstånd fick jag för mig att mitt hus och grannens hus på andra sidan allmänningen skulle ankras ihop för att det skulle bli säkrare för mig när jag skidade. Jag hade sett cirkusprogram på tv och visste att man ska ha skyddsnät när man är på höga höjder. I nyktert tillstånd skulle jag inte ens ha fått den tanken… Alltså joggade jag iväg till den helgöppna byggvaruaffären för att införskaffa rep och rejäla öglor att fästa mellan husen. Att jogga är faktiskt bra för konditionen, säger de som provat… men det var första gången jag provade och jag tyckte inte att det var särskilt bra. Man blev bara flåsig och trött och det inverkade menligt på utförandet av säkrandet av husen. I alla fall fick jag till sist till ett nätliknande skydd av rep kors och tvärs mellan husen och kunde med nöje se att det verkade hålla måttet.

Nu skulle skidorna vallas och var sjutton hade jag valla att hitta? Kanske i garaget… där fanns det mesta av allt. Jag blandade valla av en liter vitt vin som jag hittade i ett skåp och lite fågelfett som blivit över sedan förra vintern. Det måste ju funka tänkte jag för fett gör ju att man glider och halkar… i alla fall om det ligger på köksgolvet och man trampar i det. Det vet jag för jag har provat med gott resultat. Jag hade spricka i benet i tre månader efteråt så jag vet precis hur det funkar med fett. Att sprickan i benet gjorde fruktansvärt ont hade jag nu förträngt! Vallan blandades och smordes på skidorna och det såg riktigt bra ut. Fett och slirigt! Lite valla smorde jag på kinderna också, det måste jag nog erkänna, istället för vaselinet jag lånat. Fast det svider i själen, och skinnet med måste jag erkänna, att säga att jag måste ha fett på huden för att klara mig i kylan. Det har väl bara de fega och fjolliga skidarna. Jaja… lite får man tåla.

För att komma upp på taket slet jag med stegen länge och väl och till sist hade jag vinglat upp den mot baksidan av huset. Det var himla högt upp till taket. Himlahögt. Jag började ångra mig. Benen skakade och jag ville bara hem till mamma och nåt varmt blött började sin vandring ner för kinderna. Men va sjutton… Man var väl kvinna för sin hatt och inte nån vekling inte, det gick inte an att lipa som en käring. Med svårt skakande ben började jag min klättring upp för stegen. Den gamla ryggsäcken gjorde det inte mindre svårt att ta sig upp. Jag kan påstå att jag kände mig baktung med apelsinerna och chokladtermosen. Ack… varför kunde men inte vara född med lite mindre höjdskräck? Jag hade fått all höjdskräck som fanns i min släkt och lite från min baksläkt också. Det var den nackdel jag hade att dras med… fast visst fanns det de som hade det värre… vissa hade klumpfot och inget råg i ryggen och det var visst värre. Jag bet ihop tänderna och klättrade fot för fot uppför stegen och efter tre timmar hade jag i alla fall kommit upp för fem steg.

Då kom jag på att jag glömt skidorna.

Det var bara att klättra ner igen och rusa tillbaks framför garaget för att ta skidorna och ner till baksidan av huset igen. Där var det bara att starta om proceduren med att ta sig uppför stegen igen. Nu med den skillnaden att jag, förutom den baktunga ryggsäcken, även hade skidorna under ena armen och därför bara kunde hålla i mig med den andra armen. Stegen vinglade märkbart och jag med om jag ska säga sanningen. Men sånt kan man inte hänga upp sig på… lite darrighet får man leva med. Det var ju bara ungefär som om man inte ätit på flera veckor och blir darrig för det. Sånt får man ha överseende med. Med raska kliv steg jag upp för stegen igen och hamnade nu på sjunde steget innan veligheten trädde in. Jag peppade mig med olika ramsor jag hört att kända idrottsmän använder. Ramsor som… ”Ekorr´n satt i granen skulle skala kotten…” och ”Lilla fågel blå lev nu ett snabbt liv…”. För säkerhets skull tog jag också… ”Jag vet vad mitt liv ska vara efter detta…” och ”Min store Gud…”

Jag kan inte påstå att jag blev modigare av det. Men jag hade ju sett på tv att sådana ramsor skulle göra underverk och klättrade där för i hastigt mod upp tre steg till och kom att inse att jag snart var uppe. Då lättade allt. För väl uppe så kunde det väl inte vara någon fara. Jag hade ju grejat ett skyddsnät mellan husen och mellan vårt hus och nästa grannes åt andra hållet var det ju ett tak bara en decimeter ner. Sjutton också… inte kunde jag visa mig pjåskig. Nu skulle jag visa grannarna att jag var ett monstrum av vältränade muskler och att jag minsann inte var någon räddhågad liten mes. I vanliga fall ser jag ju så liten och spenslig ut och grannarna skrattar gott åt mig när jag släpar runt gräsklipparen som är vådligt tungstyrd. De påstår att det nästan är gräsklipparen som är ute och drar med mig istället för tvärtom.

Men nu åter till stegen och min klättring… Sista biten av klättringen är lite svårare för stegen lutar sig mot den sneda delen av taket innan man är uppe på högsta punkten. Men med lite mod i barm och lite jävlar anamma så ordnar det sig… jag fick väl klättra med tåspetsarna där och gå sakta och försiktigt. Med skakande ben tog jag det sista klivet upp på högsta punkten på hustaket. Med en suck av lättnad tittade jag mig runt och beundrade det vackra vädret. Uppe på taket var det ganska mycket snö, tror att det kan vara tjugo centimeter ungefär. Lagom för mig och mina skidor. Jag såg att grannen mitt emot på gatan stod i fönstret och tittade på mig för att se vad jag hade för mig. Och jag passade på att huka mig ner och spänna på mig skidorna för att jag inte ville bli beskådad. Med ett djupt andetag reste jag mig upp med darrande ben. Stavarna satt som gjutna i mina händer… Här skulle åkas… på min egen slalombana. Med några rejäla stavtag fick jag upp farten och började susa nerför taket mot framsidan.

Plötsligt såg jag vår ytterdörr… fast upp och ner.

Aj oj, skidspetsen hade fastnat i snörasskyddet på taket och jag hängde upp och ner från taket sittande fast i bara skorna och skidornas bindningar. Så länge nu bindningarna höll fast mig, vill säga. Vig som jag är tog jag ett rejält tag i takkanten, lossgjorde skidspetsarna ur snörasskyddet och svingade mig ner på altanen på framsidan av huset.

Nu var det bara att med friskt mod i barm ge sig upp för stegen på baksidan igen för att göra om företaget. Denna gång gick det bättre att ta sig upp på taket… övning ger färdighet sägs det ju. Väl uppe igen gjorde jag några graciösa gymnastiska övningar och spände sedan på mig skidorna. Grannen stirrade som besatt i fönstret och hans gardin svajade för varje andetag han tog. Man kunde inte missta sig på att han stod där och glodde på mig. Återigen åkte jag i svindlande fart efter taket och tänkte att jag denna gång skulle komma ihåg att akta mig för snörasskyddet. Och det gjorde jag! Men min fart var för låg och jag hamnade på ändalykten i häcken på framsidan och det gjorde ont! Häcken var en sort som var stickig och hade spjutvassa elaka grenar. Min rumpa kändes som om jag satt på ett gäng strumpstickor. Det var inte skönt alls! Men jag hade inte en tanke på att ge upp mitt backhoppsåkande och ville inte ta mig till den rätta hoppbacken som låg en bra bit bort eftersom man inte kunde ta sig dit fågelvägen.

Utan att förfäras stretade jag uppför stegen igen och snörde återigen på mig skidorna. Grannen tittade nu helt ogenerat ut genom fönstret och ingen kunde ens längre tro att han gömde sig bakom gardinen. Det fanns inte ens längre en gardin i fönstret, den hade han i ivern att se mina bravader rivit ner. Jag låtsades inte om att jag hade sett hans gloende och kollade i luften med ett salivblött finger om det blåste. En svag vind kunde skönjas, men det skulle nog inte påverka min åkning. Jag tog ett djupt andetag, rensade hjärnan på tankar och störtade iväg på mitt livs åkning. Grannen skulle minsann få se att här fanns kapacitet till lite av varje. Färden över taket gick bra och jag susade fram i luften över takkanten, över den fasansfulla stickiga häcken och jag var mäkta stolt.

Mitt i min framfärd med näsan i vädret kom en plötsligt sidvind. Den sidvinden gjorde att jag hamnade helt oförväntat snöpligt i armarna på en man som väntade i busskuren snett framför vårt hus.

Bara sekunderna efter kom bussen och jag var tvungen att i flygande fläng lösgöra mig från mannen, knäppa av mig skidorna, samla ihop stavarna och mig själv och kliva ombord. För hade jag befunnit mig kravlande i busskuren tillsammans med en man så ansåg nog chauffören att jag hade tänkt åka buss också. När jag sjönk ner på bussätet såg jag den stirrande grannen hängande halvvägs utanför sitt fönster. Han glodde på bussen och skrattande så att hans löständer ramlade ur munnen och rätt ner i snön i rosenrabatten under fönstret. I ryggsäcken skvalpade det av chokladdryck blandat med apelsiner så ryggsäcken gav jag bort till en fattig man i slitna kläder som luktade sprit. Skidorna fick en rödblossande rundlagd dam som såg ut att behöva motionera och instruerade henne noga att inte åka på något tak utan bara på slät mark.

Det var så jag hamnade i Sundsvall den där annandagen då jag bara hade tänkt ta mig en liten skidtur med backhoppning från mitt eget hustak.


Lite vilda äventyr från år 2003