Han kom som en vind

(nog mindes han tavlan

med just de orden

på väggen i hennes flickrum)

rumstrerade om

(ännu en gång, många år senare)

och tog plats där,

där uti hennes hjärta

så snabbt, alldeles för fort

själen viskade av rädsla, "vänta" 

men han var så mycket HAN

han som hon saknat så länge

med en varm kropp tätt intill

uti kramen som ville vara

för evigt

Två väskor hade han packade

bagaget från det förgångna

bar han med sig

och nyss brutit band, alldeles nyss

eller kanske inte alls

för på fingret satt ringen fortfarande

ett blänkande stopp

väckande stor skuld

för hon ville verkligen inte

vara den som krossade

någon annans lycka

"Men det gamla 

är länge sedan över" sade han

jag är din, din att älska

jag är din

så hon blev hans

fast själen hennes

kanske ändå förstod

det hjärtat inte ville fatta

att han nog inte var klar

inte färdig med allt det gamla

inte redo

inte än, nej

ty varje uppbrott

tar ju sin tid att laga

men ack så blind kärleken är

så blind

och i detta fallet även dum

ty hon bara blundade

och kastade sig ut

trots varningssignaler

och välmenande råd

för hon var vansinnigt förälskad

lycklig över att hon äntligen,

äntligen hittat hem

han var ju den

hon skulle bli gammal med

den som hon hörde samman med

då han en gång i tiden

varit hennes allra första

och nu, nu skulle han bli

hennes allra sista

MEN...

kan hända ville han bara

åter igen vidga sina vyer

(när han nu väl gjort det en gång)

prova sina vingar

och doppa sin skäggklädda haka

uti någon annans kulinariska,

ljuvliga springbrunn

för själv blev hon ju bara till något

han behövde, just där och då

en mellanlandning, en katalysator 

en hand att hålla i för att slippa ensamheten

för trots alla hans vackra ord

alla ljuva kärleksförklaringar

och många löften

försvann han ändå

till slut 

kvar lämnades ett krossat hjärta...

hennes