3.

- Du älskar mig inte!
Lena gråter.

I badrummet sköljer jag kängorna som är kladdiga av salt och grus från januaritrottoarerna som är uselt plogade här hemma på Kungsholmen.
- Ditt barn! Ditt barn bär jag på. Vad är det för fel på dig? Svara då!

Hon har gått igenom matkassarna och upptäcker att jag inte köpt ännu en halvliter Häagen-Dazs Dulce de leche-glass åt henne.

Magen är i vägen för henne. I alla fall lite när hon böjer sig ner och rotar. Anklarna är tjocka och hon klagar att hon är så ful, så ful att hon inte kan visa sig på stan.

Petrus snöröjer på taken och är glad och rosig. Han kommer hem om nån timme och vill att jag ska duscha med honom. Som vanligt. Det gör jag så gärna. Jag längtar. Han äter dubbla portioner av allt, som en tonåring: "Kroppsarbete kräver sin tribut!" sa han och slog näven i bordet så Lena hoppade till och jag asgarvade.

Han var hos föräldrarna i Gävle över jul och nyår. Akademikerna var inte alls glada åt nyheten att han lagt av med kockstudierna och inte vill bli någonting alls. "Jag vill bara vara. Inte bli", hade han sagt. Studieskulderna som han hade dragit på sig betalade pappa gymnasieläraren med orden "Det här är det sista jag gör för dig." Mor skällde på sin man: "Om du bara brytt dig om lite, bara lite mer!" De bad för sin son. Petrus berättade inte att han älskar mig och Lena. Hans värsta tolv dagar nånsin.

Det gick inte så mycket bättre för mig. Lena och jag reste till Malmö och hennes rysk-ortodoxa föräldrar. Jag måste föreställa hennes blivande man, börsmäklare och troende. Juridikstudierna gick bra, ljög Lena. Pappa förklarade att vi ska ha bröllop i maj: "Med hänsyn till barnbarnet". Vi ljög och vi ljög. Jag åt och åt, drack och drack. Lena vakade hela tiden över mig. Vi klarade oss. I sovkupén hem kramade hon mig hårt och grät. Fast jag tyckte att det borde vara jag som fick tröst.

Mama Jelena ser på mig med rödgråtna ögon, svullna anklar, i skrynkligt nattlinne, med papperskassarnas innehåll över hela köksgolvet.
- Du älskar mig inte!

Jag byter om till hemmadress.

- Vem är du för människa? Min sonens far?

Jag kramar henne försiktigt och vi vaggar varann.

- Jag värmer upp din jättegoda köttgryta, Lena. Det blir väl bra! Petrus är snart hemma.

- Petrus och Petrus!
Lena försöker göra sig fri.
- Du älskar Petrus mer än mig!

Jag vaggar henne.
- Vi måste äta.

Hon slappnar av och gråter och gråter.

- Jag älskar dig, Lena.