Så står han den där,
redo med väska och hatt
och ett paraply 

ser sig i spegeln
ansiktet är hans eget
förvånande nog

tar han steget ut
möter stint verkligheten
och ensamheten

stegen är tunga
men blir lättare när han
ser sig i en pöl

med himlen ovan
och gräsets doft i fjärran
gryr dagen igen