9.

Jag fattar inte!
Lena är ny!
Hon är blonderad med håret så nyrikt slarvigt, jeans med stajlade hål i knäna, groteska solglasögon, parfym och parfym, bittra läppar.

 - Å lilla Sven!
Hon säger det med mer brytning än vanligt. Som om hon försöker vänja sig av med det svenska.
Hon blir sig själv när hon ser knubbiga Junior. Hon blir Lena jag saknar. Tårarna gör henne ful, men det är så det ska vara. Hon kramar och kysser. Junior gnäller och försöker slingra sig loss. Jag tar honom och ger honom till mormor.

 - Å baba!
Hon kramar mig hårt!
- Han är så fin! Så fin! Jag ser du älskar mig!
- Jag har saknat dig!
Hon gråter igen.

Mormor skakar roat på huvudet.
- Bara två veckor! Och ni gråter då ni ses igen.

Jag ser att hon har lämnat oss. Det gör mig sorgsen. Jag är idiot som hade hoppats.

Vi kommer ner till Malmö 7 april, samma dag som terrorn drabbar Stockholm och jag ringer hem till Petrus som bjuder strandsatta gäster på kaffe och smörgås och kaffebröd.

Vi äter middag och Lena och mormor pladdrar ryska. Morfar och jag äter tysta. Efter middan går han och jag in i vardagsrummet och dricker. Vi önskar varandra glad påsk.
- Kvinnor! säger han med ens.
Han fyller på mer åt mig. Han ser ut som en före detta rysk ishockeyspelare.
- Jag vet! Jag vet det!
Han ler in i mina vakna ögon.
- Jelena spelar. Du vet!
Han slår ut med armarna.
- Du och jag!? Annat kan vi inte göra!
Han vill skåla på det i kall Russian Standard. Vi gör det.

Solen skiner i Malmö och det blåser snålt.

Jag längtar hem.