Ön - Del 1111. - Ja, må han leva! Petrus och jag firar också – vi tre fyller år 11, 13 och 15 juni. Av mig fick han en snygg kostym, hans första. Jag har bestämt att vi ska hälsa på hans föräldrar alla tre. Petrus gav mig en svart tunn skinnjacka. Den är snygg och sitter perfekt. Jag har fått bredare axlar och mer muskler överallt. Petrus har blivit ännu lite mulligare och vi trivs båda med förändringarna. - En kille på gymmet sa att jag är en härlig idrottstyp. Petrus fnyser. - Han kanske bara är ärlig? - Håll dig borta från sådana typer. Vårt fik heter Bara Bagis. Stammisarna säger BaBa. Det går bra för oss, inte minst på grund av fredagssuccén Bagisburgare. Hemligt recept! Och bara på fredagar. Den börjar säljas klockan 18 och vi har kö då. Vi stänger 21 och har nästan alltid fullt vid de tre små borden. Vid de två barborden trängs de som måste stå. Vi får beställningar också. Senast förra fredagen då stammisen Lisen hade dopfest. Jag träffade henne på gymmet. 20 Bagisburgare ville hon ha med alla tillbehör. Snärjigt som fan, men vi lyckades leverera alla varor i tid i termosväskor. Nästa vecka öppnar vi för servering på uteplatsen på baksidan. Den når man med en smal gång från fiket. Burgaren är BaBa:s clou, men fiket är såklart huvudsaken. Petrus öppnar sex för de som vill ha take away-frukost eller sitta ner i lugn och ro. Han säljer mycket matbröd. Fikabröd går inte lika bra. Bara Bagis är stängt på lördagar. För att locka kaksugna tanter har vi Kafferep på torsdagar. Kaffe med påtår och sju sorters kakor. Jag har kontaktat pensionärsorganisationer och berättat att medlemmar får rabatt. Ändå har det inte blivit den anstormning vi hoppats på. Jag hjälper till så gott jag kan, men jag har ju vilda Junior att passa. Han är för stor och aktiv för att sitta i selen en längre stund. Att dumpa honom i rummet där bak går inte. Han vill inte vara själv. Petrus tjurar och vill inte anställa. - Lite som du. Jag kramar honom bakifrån och klämmer på magen. Junior far omkring på golvet och jobbar lycklig med alla kartonger och papper som vi lämnar kvar. Vi vet att han är sjukt förtjust i det. Det ringer på dörren. Ingen gör det en lördag. Petrus grimaserar och går. - Jag är hemma! Jag känner igen Lenas röst fast den sjunger på ryska mer än vanligt.
Prosa
(Roman)
av
Staffan Nilsson
Läst 40 gånger Publicerad 2026-01-07 21:17 |
Nästa text
Föregående
Staffan Nilsson
Senast publicerade
Arvet – 31 Ett liv Arvet – 30 Vi gör Sverige till Sverige igen? Arvet – 29 poet Arvet – 28 Arvet – 27
Se alla
|