19.

Det är nästa fredag och vi har stängt för kvällen. Lyckad fredag som vanligt med våra läckra BagisBurgare. Förbereder för hemgång. Junior sover i köket.

Jag har jobbat tre dagar åt Gerhard och trivs jävligt bra. Petrus har accepterat och är glad åt att jag är lycklig. Jag har bjudit Gerhard och hans tjej till oss i morgon på lunch. Om de vill stannar de hela kvällen. Det skulle jag gilla.

Petrus tycker inte om att vi blir bekanta.
- Han får för mycket plats i oss!

- De är två! Han och hon. Du kommer gilla honom, jag vet det.

- Hon då?

- Gympalärare! För slimmad! Tror jag, har inte träffat henne. Hon kan vara fulländad ändå.

När Petrus är på väg att hämta Junior i köket brakar två stenbumlingar in genom stora fönstret. Vi står som förstenade ett ögonblick och jag tar sats och tar mig snabbt ut i kvällsdunklet.

Två unga killar i mörka kläder springer iväg och en står kvar och viftar och gapar.
- Försvinn förfan! Bögäckel! Negerjävel!

Jag attackerar genast men han står kvar utan att begripa vad han kommer att drabbas av. Han viftar och vrålar men jag tar enkelt grepp och pressar ner honom i gatstenarna på knä så det gör ont och med ena armen i ett jävligt smärtsamt grepp. Han stönar och försöker ta sig loss, men det gör bara ännu mera ont.

Jag ställer mig framför honom.
- Se på mig!

Han stönar.

-Se på mig, sa jag!

Det är en tonåring som grimaserar upp mot mig och jag juckar in i hans ansikte så han känner bulan.
- Om jag ser dig eller dina fega hatare till kompisar igen så ska jag rövknulla dig så du inte kan sitta resten av livet! Har du förstått!

Han grimaserar och stönar.

Jag vrider om lite till.
- Jag frågade en sak!
När jag juckar lite till känner jag hans rädsla.
- Det är ingen liten mjuk sparris det här när jag sätter igång!

Han andas tungt och stammar.
- Ja! Jag fattar! Släpp för fan!

Jag vrider om lite till.
- Kan jag lita på det?

Han jämrar sig och kroppen tål inte mer, gnyr.
- Ja! Jag fattar! Släpp!

Jag ställer mig snabbt bakom honom och ser till att han reser sig i mitt fasta grepp. En rejäl knuff fram gör att han snubblar och faller. Det märks att han är van vid att ramla omkull för han försöker värja sig mot attack med sparkar.

Jag tar ett steg fram.
- Stick! Och minns vad jag lovar dig!

Han reser sig klumpigt och småspringer vingligt medan han masserar armen som jag kvaddade. Kompisarna står en bit bort och gapar. De lufsar iväg tillsammans alla tre.

Hjärtat skenar och jag svettas. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Träningen med Gerhard har lärt mig att inte låta känslor ta kommandot när jag blir attackerad; bara göra det som måste göras för att få övertag. Han har inte lärt mig ta hand om homofober och rasister. Improviserade. Jag kunde som hastigast se att han hade en svastika tatuerad långt ner på nacken. Annars såg han normal ut. Luvan ramlade av från hans svarta och prydligt kortklippta kalufs. Ögonen var intensivt blå under svarta, täta ögonbryn. Han kändes stark och vacker. Men sådana som han, som låter känslorna braka iväg, har inget försvar mot teknik.

Petrus kommer försiktigt ut till mig och märker att jag skakar.
- Hur är det?

- Fy fan! Fy fan! Jag vill aldrig vara med om det här fler gånger. Ville slå ihjäl honom, Petrus! Jag ville det! Sparka ihjäl honom! Hur är det med Junior?

Petrus ler.
- Han är som du. Fattar ingenting. Sover fortfarande.

Jag stönar och känner hur spänningen släpper bit för bit.
- Du vet alltid vad du ska säga.

Han omfamnar mig.

- Det är sant, Petrus! Jag ville döda honom. Vem är jag egentligen?
Jag kramar honom.
- Han och hans skitungar till kompisar är ju bara snorisar.

Petrus andas djupt, klappar mig i häcken.
- De tror att alla bögar är fjollor.

Jag gör mig varsamt loss och ringer polisen.