23.

Vi har jobbat tillsammans hela veckan som vi brukar göra. Junior klänger mer än vanligt på Petrus. Jag tror att han saknar honom. Petrus sover i fiket och jag avskyr att vara ensam på nätterna. Han duschar hemma hos mig varannan dag. Jag undviker honom och han är mycket taktfull. Han är inte påstridig och vet att jag älskar honom. Jag, idiot, älskar hans långsamhet och att han är fokuserad både på business och Junior. Han väntar på mig.
Jag längtar så förbannat efter att få krama honom!

Det är fredag kväll och vi stänger.

Jag har packat korgen till uteliggarna, Junior sover tung som satan i selen.

Petrus tar korgen och ser allvarligt på mig.
- Vet du Sven. Jag har tänkt. Du och Lillsven och jag reser till mina föräldrar om två veckor. Vi håller stängt lördag, söndag, måndag och tisdag. Jag sätter anslag och pratar med kunder så att alla fattar. Du och Lillsven gör att jag känner mig lugn och kan tala med päronen.

Petrus är glad för vi har räknat och sett att det går bra för oss. Han är lugn och trygg. Han ser igenom mig och vet att jag älskar honom. Han har till och med gått med på att vi pratar med min advokat, som jag också ärvde av mormor, om att dela på allt. Jag vill att vi gör det om vi skulle gå skilda vägar. Först ett partnerskap. Allt jag äger blir hans om jag dör. Så har jag tänkt. Junior blir hans ansvar då, inte Lenas.

Han rör bara lätt min axel, den som han annars grabbar tag i. Jag vet att han vill säga att han väntar på mig. Menar han allvar eller det bara ett ömkligt förförelseknep?
- Det blir ett satans liv, det kan du lita på! Mina päron är inte att leka med!

Han går ut till de hungrande.

Junior hänger tung på mig. Jag gillar det. Vill ge honom allt. Likt alla barn som blir vuxna så småningom ska han vända sig mot mig en dag. Mera mig än Petrus. Petrus är den roliga, jag den som kräver.

Mormor förklarade allt för mig. Hon var både mor och far för mig. Hon sa alltid att Känslor går inte att kontrollera. Förstå dem, sa hon, och Gör bra saker av dem.

Petrus återvänder från de hungrande och utstötta. När han vänder sig om ser jag hans fuktiga ögon. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro.

- Sven, jag känner igen mig i dem! Jag gör det. Jag drömmer bara om en generös gåva. Jag längtar efter dina armar, din tunga, din kuk, din generositet. Hos dig har Lillsven trygghet. Min trygghet är du. Jag är äventyret för Lillsven. Du är trygghet för honom. Han är alltid coolare med dig. Hans klippa. Med mig är det mera stoj. Fast ännu begriper han inte det, bara känner. Jag fattar att jag har sårat dig! Jag är en annan nu! Jag är det, du måste tro mig.

Jag stönar och låtsas ställa saker till rätta på disken och ruckar på kassaapparaten.

- Sven, du har gjort mer för mig än du anar. För du tror – trodde – på mig och älskade mig. Sånt går inte spårlöst förbi.

Jag vänder mig om och ser på honom. Han står rak och vacker och liksom väntande, vill att jag bestämmer mig. Och jag tror på det. Inte att han bara låtsas som han gjorde förr. Att han menar det!

- Sven?

Jag gåt fram och kramar honom. Junior som kläms gnäller lite och vi ler båda två och backar.

Jag suckar.
- Jag har längtat så förbannat efter dig, Petrus! Så förbannat!

Han vill typ sjuka ihop.
- Jag har varit så rädd, Sven! Så rädd!
Rösten är tjock som om han är på väg att lipa.
- Jag har sårat dig. Det ska aldrig hända igen! Aldrig!

- Kom!, säger jag, Vi går hem!