Del 27.

Det är fredag morgon. I morgon är vi lediga!

I går tog Gerhard med sig Jens till grundlig undersökning och han blev skitskraj när det visade sig att han har en tumör bakom örat som påverkar balansen. Han fick lugnande besked och är inbokad för operation.

Petrus delar ut bröd på torget utanför. Junior och jag ordnar det sista innan vi slår upp dörrarna för frukostsugna jobbare. Två kostymnissar stör Petrus och han kommer bryskt in med dem efter sig.

Jag ställer mig i vägen för nissarna.
- Det är inte öppet!

Petrus suckar, viskar.
- Säposvin!

Jag står kvar med elaka minen.

De granskar mig och blir stående.

Det förvånar mig att de gör halt. Och smickrad. De är spända och brydda som om de inte förutsett detta. Han som står främst, 40 typ, är skallig och hela han utstrålar aggressivitet. Bakom står en något äldre man med hatt och ser föraktfullt på mig.

Rakade skallen drar djupt andetag och ser på sin kollega som sträcker på sig.
- Jelena har avvikit.

Jag stirrar på kollegan som tagit av sig hatten; vass snedbena och magra anletsdrag; ett slankt kraftpaket med händerna avspänt och vaksamma lite framför sig.

Petrus stönar och tar Junior i famn som för att skydda honom.

- Avvikit? Vad är det för shitord?
Jag vänder mig till den yngre.

Skallen rycker på axlarna.
- Hon har dragit!

- Avvikit? Satt hon i fängelse?

Snedbenan spärrar upp ögonen, angelägen om att förklara.
- Nejnejnej!

Jag skakar på huvudet och tar tag i hans axlar.
- Hur vet jag att ni inte har gjort er av med henne? Och bara låtsas! Var är hon?
Jag kramar hans muskelaxlar försiktigt och skallen ser spänt på oss.
- Junior är hennes son! Begriper du det! Hennes son! Lenas!
Han luktar faktisk ingenting! Ett neutrum.

Han tar sig generat loss.
- Jag säger bara som det är!

- Spårhundar! Ni spårhundar har tappat bort Lena? Det vägrar jag tro på.

Skallen särar oss försiktigt och bestämt med starka armar. Saknar också lukt.
- Vi har tappat bort Jelena. Så är det.

Petrus kramar Junior och stönar.
- Jag varnade henne! Jag gjorde det men hon litade helt, fullt ut på Sverige.
Han vänder sig mot skallen och benan.
- Hon trodde på det här, era svin!

Junior är orolig och jag tar honom.
- Först har hon avvikit och nu har ni förlorat henne?

Den äldre tar på sig hatten och slår ut med armarna:
- Vi vill bara berätta. Och om ni vet något är vi tacksamma för varje liten ledtråd.

De betraktar oss uppmärksamt.

Jag ser på Petrus som bara är villrådig.

Hatten harklar sig.
- Nu är det såhär förstår ni ungdomar: om hon hoppar av uppdragen som vi ger henne kan vi ställa till det. Det är enkelt för oss att se till att hon stämplas som förrädare. Och för er också! Kan vi ställa till det.

Jag lämnar Junior till Petrus och öppnar dörren.
- Försvinn! Om det har hänt Lena något kommer jag att ställa till det för er! Lita på det!

De rycker överlägset på axlarna och går.

 Jag stänger om mig och lutar mig mot dörren och Petrus ser olyckligt på mig.

Jag stönar och skakar på huvudet.
- Vad fan har ni hållit på med?! Vad fan?!

- Vi var unga!

- Lamaste ursäkten! Hemligheter, hemligheter, hemligheter – vad varnade du henne för?

- Vaddå varnade?

- Du sa till dem att du hade varnat henne! Varför får jag ingenting veta?

- Bara något jag sa! Till dem.
Petrus tittar på klockan och säger vekt
- Vi öppnar om fem minuter.

Jag stönar, ser ner på rena kakelgolven.
- Snart släpper vi in alla i vårt låtsasliv.
Junior är orolig och jag tar upp honom och snurrar runt några varv så han blir glad igen.

Petrus ser på och är också glad igen.