Henrik fick en bild av en skådespelare i huvudet,
kom bara inte ihåg namnet.
Men han gav sin hjärna i uppdrag att i minnet söka minnas namnet.
Så där kan en väl säga att hans hjärna, eller hjärnor i allmänhet är det första exemplet på en sorts katalog eller dator, om du så vill.
Jag berättar det här för dig för att du skall få dig en en känsla av hur Henrik var som människa och hur mycket allmän människa som skulle kunna vara en Henrik.
En del av oss människor kan tänka sig att 'vara den eller den' karaktären.
Det vill säga att det är som att ta på sig en rock, en städrock om du så vill.
Så när en sådan människa, tar på sig rocken, mentalt sett eller kanske i en tänkt verklighet, 'blir ett med rollen'.
(Apelsinmarmelad)
Det som uppstår efter många års försök att bli någon eller något,
det som faller sig naturligt att ta på sig en sådan städrock.
För att det blir som en sorts städning, som en sorts automatisk roll att träda in i.
En eller annan har beskrivit det så.
'Det är när jag tar på mig rocken, det inte är jag längre', utan att mitt andra jag tar över'.
Ungefär som när en yrkesmänniska går in för vad yrket kräver just då, och går mera på rutin eller autopilot.
(Inlagda päron på burk)
Det är att vara skådespelare som att vara inbrottstjuv, patologisk lögnare,
bagare eller detektiv.
Då jag tar på mig rocken, det är som att stiga in i en rad speciella rum eller världar.
(Äppelpaj med eller utan glass)
Det där skulle en driven författare säkert kunna känna igen.
Då jag målade eller ritade så föll det sig naturligt att bara vara.
Som att allting bara flöt på och så länge flytet varade, tills lusten tog slut eller tröttheten 'tog slut', så bara gick det som av bara farten.
Ja, så var det även med Henrik.
Han tog på sig rocken och sedan bara blev han rollen just då,
vad rollen än krävde av honom, så var det så naturligt som allra helst.
(Ananasfromage)
Prova själv om du har lust, kanske vet du redan hur det känns att bli eller tro sig bli, så naturligt uppträdande att det är som att tro sig själv,
om att vara osynlig.
Som den där stundom återkommande repliken i en eller annan film.
Någon säger som litet för sig själv sådär, som att 'tänka högt',
'han var osynlig redan innan han blev osynlig'.
Vilket står i manus eller som passar rollen så väl just då, att det tillförs rollen i stunden.
Henrik var eller blev med tiden, en sådan person som
verkade så naturligt kunna som falla in i en roll.
(Semester i Klippan?)
Du vet, ungefär som någon som försöker härma någon annan,
ibland så perfekt att man får för sig att det måste vara den personen,
som en har 'på tråden', eller framför sig.
Det kan räcka långt med att förändra rösten och sättet att föra sig på.
Det blir sådär trovärdigt.
Henrik var inte besvärlig egentligen, han kom bara sig med att ställa vissa krav.
Inte som en sådan där med 'divalater' precis, utan mera som att mottagaren fick för sig att det nog tillförde scenen och rollen 'just det där lilla extra'.
(En mugg rykande het choklad, utan vispgrädde till)
Eller som att det nog saknades något, som 'finess' eller vilken tid på dygnet som skulle passa.
Och så bara uttryckte sig Henrik på ett sådant sätt, att det 'tillförde',
just det där som 'kompletterade bilden'.
Så det är nog på det viset jag kan förklara det för dig.
Henrik var alltså inte precis ensam om att ha den där förmågan,
men han hade den alltså.
(Elegans utan rike)
Han blev 'ett' med karaktären helt enkelt,
det blev som ett flytande vatten.
Som en lugn å, en brusande bäck, ett vattenfall, ett upprört hav.
Ja, du förstår säkert, du har nog sett det hända.
Ibland är det som att det 'smyger sig på' och ibland 'bara är det'.


(Sök i mest möjliga mån, ignorera text skriven inom parentes)