Harald Svenson's älskare Gottfrid var död, han var älskare
till Haralds fru dessutom, bara att varken frun eller Harald
visste om det. Var och en för sig bar sorgen inom sig, där de
nu satt vid lördagens frukost. Ingen av dem var riktigt som

närvarande eller ens 'sig själv'. Även om de ofta nog faktiskt
både befann sig där rent fysiskt och samtidigt i tanken, i dag-
drömmars rike. Där satt de nu, var och en som bedövad av
sorg. En smärta som skulle 'klinga av' med tiden, men som

alltid skulle visa sitt ansikte, gång efter annan, dock med allt
längre mellanrum. Men just i nuet befann de sig båda i chock
och ingen av dem kunde förstå. Hur någon som varit så vital
och levande för bara någon vecka sedan och nu bara 'inte fanns

längre'. Aldrig mer skulle han komma muntert visslande till
just 'deras lilla vrå' av världen. Ingen av dem hade berättat
och fångade som de var av sitt personliga äventyr. Hade ingen
av dem egentligen lagt märke till de små tecknen, som i vanliga

fall skulle kunna ha kommit någon att undra. Men där satt de
alltså och som på rutin, upprepade de det gamla vanliga,, som
två självgående robotar. Tills frun kom på sig att bryta tystnaden
med en enkel replik. Om han kunde vara så vänlig att skicka

marmeladen han just själv brett ovanpå smöret på sina båda
rostade smörgåsar. Just sju röda sekunder senare bröt han ihop,
snyftande sänkte han huvudet i sina händer och grät som om
han just mist sin ena arm och saknade den. Hans hustru såg en

stund på honom och drack sedan ur sin kopp och dukade av.
Hon led inte så mycket längre av sin saknad efter den några
år yngre Gotttfrid. Kanske, efter någon tids sorg, något annat
äventyr skulle som dyka upp vid horisonten. Det kändes som

det låg vår i luften fast det bara var tidiga mars. Hon visste inte
vad som fått hennes man att börja fälla tårar. Kanske längtade
han efter deras avlidna hund nu igen. Som hade dött några år
tidigare. Eller så sörjde han att dottern fått missfall och det när

sönerna var utflugna och rest din väg till fjärran land. Fast det
fanns ju telefon och möjligheten att skicka kort. Även om det
avlägsna Australien ibland verkade vara beläget vid världens
ände och det äldre paret inte precis planerade någon längre resa.

Så var det väl bara en som naturlig utveckling av hur saker och
ting kom att utveckla sig. Hon ville fortfarande vara gift med
Harald och kunde inte se någon mening i att flytta och bo ensam,
det var så trivsamt att ha någon att prata om triviala ting med

och en sådan trygghet det var att se honom sitta som så förnöjd
framför brasan. Se hans ansikte skina upp då hon kom in där i
rummet med sin underbara gestalt och vagnen med småvarmt
eller smörgåsar, färdigbredda och termosen med rykande och

lovande innehåll. Och Gottfrid, ja han hade förstås varit ett litet
sådant där som äventyr, som givit onsdagarna en smula frisk fläkt
genom vardagen. Det skulle kunna komma fler äventyr, om inte
nu katastrof nummer två, redan stod som god tvåa i livets lopp.