39.

Det har gått tre veckor sedan Benne och jag redde ut allt på parkbänken. Inga SÄPO-svin, som Petrus skulle ha sagt, har hört av sig. Jag jobbar tre dagar i veckan hos Gerhard. Amira blir bara kaxigare och retar oss för bro love. När jag frågade om hennes kärlek sopande hon undan frågan med Ska du bara skita i! Jag gillar henne och det gör Gerhard också. Hon blir vackrare för varje dag, verkar det, och har lockat tjejer till Fight Club SOFO.

Gerhard kramade mig efter duschen.
- Din investering lönar sig.

Jag klämde tillbaka.
- Det är du som begriper hur du ska använda alla sorts kapital.

Jag vill säga allt detta för att visa att det finns ljus i mörkret.
För vi har drabbats av det värsta som kan hända, Petrus och jag. Benedikt lider med oss och det var faktiskt han som gjorde oss uppmärksamma på Juniors ALL.

För två veckor sedan såg Benne att Junior hade blåmärken på händerna och Petrus och jag hade märkt att han var tröttare än vanligt.

Benne berättade att hans lillebror Witold dog i barncancern akut lymfatisk leukemi och manade oss att söka läkare.

Juridiskt sett är jag hans far och även som människa. Jag tog med honom till BVC och de skickade mig genast till akuten och där möttes vi av läkare, sköterska och kurator. Jag förstod att de ville utesluta barnmisshandel och de var mycket taktfulla.

Junior hade inte tagit blodprov så jag bad sköterskan ta på mig först. Jag räckte Junior handen.
- Håll mig i handen så känns det bättre.

Han nickade allvarligt och såg på mig och sköterskan och kramade handen.

Sköterskan sa glatt att Nu var det klart!

Jag kramade och pussade Junior.
- Nu är det din tur! Jag håller dig i handen.

Han tvekade lite men krånglade sig upp i stora stolen och la armen till rätta på samma vis som jag gjorde.

Jag kramade hans nacke så där hårt som han gillar.
- Lite ont gör det.

Sköterskan visade honom rören som måste fyllas och etiketterna som visar att de var hans, bara hans.

Lite rädd var han, men jag kunde ju, så det är klart att han kunde.

Sköterskan berömde honom.
- Så! Nu är jag klar! Vad duktig du var!
Hon rufsade Junior i håret och han log blygt och såg på mig.

Jag skrattade och lyfte vårdslöst upp honom, som jag brukar göra, och vi jämförde våra plåster.

Vi ombads stanna kvar och hänvisades till ett lekrum som bara skapade undran hos Junior. Han har leksaker men har tillbringat mesta tiden med oss och våra vuxna göranden.

Han blev snart trött och ville i sele och sov länge, till och med över läkaren som flera timmar senare allvarligt tog i hand och presenterade sig.

Jag hade under tiden läst på så mycket som möjligt om ALL.

Lars läkare var försiktig med att framföra resultatet av testerna. Men han tvekade inte om diagnosen.

Jag förklarade att jag var far, mamman var på jobb i Ryssland och att ansvaret för Junior är mitt.

Lars läkare förklarade det fortsatta händelseförloppet för mig och jag gav honom fria händer.

Idag är vi halvvägs in i första behandlingsfasen. Junior lider och jag och Benne är hos honom så mycket vi kan. Petrus besöker honom också, men har svårt för lidande. Han förklarade för mig, fast jag begriper inte, att lidande är som blöjor. Petrus är den roliga och det livar upp Junior, det vet jag. Petrus vet det också och gör inga anspråk på att ge annan tröst än glömska.

Gerhard och Amira förstår att jag tar ledigt då och då. Petrus har ansvar för Bara Bagis och Benne hjälper till i min frånvaro.

Ingen vet hur det ska gå för Junior. Vi vet inte om Lena vet men vi har inga möjligheter att kontakta henne.