42.

Vi reser kommunalt med avstängda lurar till Astrid Lindgrens i Solna. Lång resa från Bagarmossen och jag berättar lågmält om Junior och säger att hon inte får visa att hon är rädd.

Lena tittar förvånad på mig.

Jag tar henne i hand.
- Han har liksom krympt, han ser verkligen sjuk ut, har blivit liten baby igen och alla maskiner och slangar och kanyler.
Jag pekar på selen.
- Han tycker om att vara i den igen.

Lena pussar mig på kinden.
- Du god mot Lilla Sven. Jag vet. Jag ska vara lugn. Lovar.

När vi stiger in sjuksalen sitter Benedikt i fåtöljen bredvid sjuksängen. Junior sover.

Lena fnyser ilsket och pekar på Benne som reser sig avvaktande.
- Vad gör han?

 Jag försöker lugna henne.

- Jag vet allt, allt, allt om förrädare Polack! Allt vet jag!
Hon vänder sig strängt till mig.
- Du litar på han Polack?!

Jag slår ut med armarna och ser på Junior som sover oroligt med korta andetag.
- Nu gör jag det. Litar hundra på Benne.

Hon granskar mig.
- Ja, ja. Du bara lite idiot. Jag vet.

När Benne ursäktande räcker henne handen fnyser hon igen och vänder sig mot Lilla Sven. Hon betraktar honom en kort stund och sjunker ihop, sätter sig försiktigt på sängkanten.
- Min Lilla Sven. Vad gör livet med dig? Vad gör livet?

Jag kramar Benne i nacken och viskar.
- Hon vänjer sig med dig. Jag lovar.

En bekant sköterska kommer in för en rutinkontroll av patient, påsar och monitorer. Jag skyndar mig att presentera Jelena för henne.

Jelena reser sig och frågar oroligt.
- Han får leva?

Sköterska Helen ler och berömmer mig och Benne och säger att allt talar för att Sven junior kommer att bli frisk. Men vi måste prata med ansvarig läkare för närmare besked.

Lena ler lyckligt och kramar hennes händer.
- Vem ansvarig? Jag är mamma.

Helen frigör sig försiktigt och kollar i luren när vi kan tala med honom och säger att det går bra om 40 minuter. Hon kollar igen och säger att han kommer hit.

Junior sover fortfarande och Benne drar iväg och köper kaffe åt oss.

Lena sätter sig på sängkanten och jag klär mig i sele och slår mig ner i fåtöljen.

Benne kommer tillbaka med kaffe och Lena tar emot plastmuggen med en fnysning, lite mildare denna gång. Han sätter sig på en pall jämte mig och iakttar Lena som ignorerar honom. Han dar djupt efter andan och jag kramar kort hans hand.
- Jag vill berätta om mig. Och om det dumma jag har gjort. Men inte gör längre!

Lena skruvar likgiltigt på sig och ser på mig. Jag nickar. Hon tar en klunk.
- Berätta Polack. Om du måste.

Benne berättar samma historia som på bänken med mig. Lena iakttar honom skeptiskt och granskar mig när jag fyller på med mina erfarenheter och känslor.

Hon tar sista klunken och räcker mig muggen.
- Ska jag tro? Ska jag?

Jag nickar.
- Petrus och jag tror på Benne. Nu gör vi det.
Jag kramar hans nacke.
- Benne räddade Junior när han tidigt såg att något var fel. Benne rakade huvudet för att se ut som honom. Junior älskar Benne.

Lena suckar och viftar med händerna.
- Män!

Jag suckar som hon viftar med händerna som hon.
- Du och Petrus, vad gjorde ni?

Hon blänger på mig och vänder sig bryskt mot Junior som fortfarande sover sin oroliga sömn.
- Jag vet! Jag vet, goda Stora Sven. Jag måste lita på dig. Jag har gjort det. Jag gör det. Jag vet inte varför.
Hon vänder sig till Benedikt som sätter sig rak och spänt iakttar henne.
- Du god mot Lilla Sven. Jag är glad.

Benne andas ut och räcker henne försiktigt handen.

Lena stönar och räcker honom sin juvelprydda hand.
- Du god mot Lilla Sven.

Junior hostar och grimaserar så hans magra ansikte ser urgammalt ut. Han slår upp ögonen och låter dem irra hit och dit innan han fäster blicken på Lena.
- Mamma?

Lena kämpar mot skräcken som hon lovat och ler.
- Lilla Sven!

Junior ser sig snabbt omkring och vi ser alla glada ut.

- Mamma!
Han sträcker sig efter henne och Lena lyfter honom försiktigt ur bädden.
- Mamma! Jag vill inte vara här.

Lena kramar honom försiktigt med rinnande ögon.
- Du kommer hem snart. Snart!

Benne och jag håller ordning på slangarna och läkaren kommer tillsammans med Helen in till en kaotisk familjegemenskap. Han avvaktar medan hon avlägsnar kanyler och Lena lägger Junior till rätta i selen och jag lutar mig tillbaka i fåtöljen. Läkare Göran hälsar leende på rödgråtna Lena och nickar åt Benne och mig som han känner sedan tidigare.

Liksom Helen understryker han att det var bra att Junior kom i vård tidigt och hela tiden hade så fint stöd av Benedikt, Petrus och mig.

Lena suckade skyldigt.
- Jag vet! Jag vet! Jag måste varit här. Jag vet. Gör mig ont.

Läkare Göran gör en avvärjande gest.
- Vill bara tala om att Sven junior har varit i goda händer.
Han visar med båda händerna.
- Han kommer att vara i goda händer tills han är helt frisk! För det blir han.

Lena betraktar mig och stryker Junior över skalpen.
- Jag vet. Jag känner. Jag litar på.

Junior vilar tungt på mig, andas kort som om ingenting finns kvar utom instinkt.

Jag vänder mig till Göran.
- Han är svag. Hur säker är din prognos.

Göran ler.
- Han är svag. Han har fått tuff behandling för vi vet att han är stark i grunden. Vi vet att han återhämtar sig. För säkerhets skull behåller vi honom ytterligare fem dagar. Sedan får ni skämma bort honom hemma. Det kommer att göra honom gott.

Benne ropar Härligt! och pussar Junior på kinden.

Junior som hör Benne glad skrattar ansträngt och grimaserar och klämmer och sniffar på mig och slumrar in.

Lena som iakttagit allt ler mot Benne.
- Du god! Mot Lilla Sven.

Benne vänder sig till henne.
- Jag kan bara säga förlåt.

Lena vänder sig bort och skruvar på sig.

Göran reser sig.
- Då är vi klara? Sven junior kommer att klara sig bra med så fina föräldrar och vänner! Och med vår omsorg.
Han räcker mig handen och jag tackar för all kärlek och kompetens som mött Junior här. Han nickar avmätt till Lena och avlägsnar sig.

Jag förstår att Lena känner sig skyldig. Hon betraktar mig och Junior som är så intimt förenade.
- Jag dålig mor.

Jag rätar protesterande upp mig i fåtöljen.

Jelena vinkar avvärjande och reser sig.
- Jag vill veta bara! Läkare förstår inte. Hur kan jag förklara? Går inte. Arbetar för Sverige. Måste offra! Vad kan jag göra?!

Jag reser mig med Junior på bröstet men Lena pekar bestämt att jag sätter mig igen.

Lena hämtar andan.
- Jag dålig mor! Du god! Jag visste från allra början redan! Visste!

Hon står framför mig och jag känner att hon vill älska med mig som förr. Det gör mig glad. Samtidigt kommer Helen tillbaka och säger vänligt att Sven juniors gosestund är över. Jag lyfter försiktigt Juniors magra kropp ur selen, han vaknar och grimaserar, men känner Helens vana händer och slappnar av. Hon lägger honom i sängen och ansluter slangar, kollar påsar och monitorer.

Junior ser sömnigt på mig.
- Mamma?

Lena visar sig och böjer sig ner och pussar honom.
- Alltid mamma!

Junior ler sömnigt, fast det ser ut som grimas, och somnar in igen.

Lena ser tårögt på mig och tar mina händer.
- Du vet vad du gör! Måste veta! Inget hindrar dig! Du förstå?

Jag pussar henne.
- Jag älskar dig. Jag älskar Junior.

Hon släpper irriterat taget.
- Jag vet! Jag vet! Jag vet inte vad jag säger. Jag vill bara – jag vet inte vad jag bara.
Hon vänder sig snabbt till mig och kramar.
- Jag vill bara. Jag vill bara du är Stora Sven! Bara det! Du förstå?!

Jag kramar tillbaka medan Benne leende betraktar oss.
- Jag vet vad jag gör. Jag vet att du älskar mig. Jag vet att Benne vakar över Junior tills vi kommer tillbaka. För nu går vi hem!

Lena himlar med ögonen och ler.
- Män! Älskar bara med lite idiot!

Hon vänder sig till Benne och suckar.
- Jag vill krama dig Polack. Bara i tanken! Du förstå?

Benne nickar på sin pall och ler.
- Jag stannar här tills Petrus kommer. Och jag har sagt förlåt.

Lena suckar och rotar fram en våtservett ur handväskan och fräschar till sig.
- Ser bra ut?

Jag pussar henne hastigt.
- Nu kan vi gå.